Sida 229
i888
Ur ”Vallfart och vandringsår”.
Moguls kungaring.
Sen hundra år försvunnen var Moguls kungaring.
Man sökte den i brunnen, man sökte staden kring.
Det der fick Hafed böra, som stadens sopor bar.
Han stälde sopetunnan på öppna torget kvar.
— ”Att bära tunnan, bröder, blir tyngre år från år.
Jag letar kungaringen och sätter på mitt hår!”
Med gräfta, spett ocb spade ban sökte dag och natt.
Men gyllne kungaringen den fick han aldrig fatt.
När han i soluppgången smög ut längs husets vägg, fick folket sed att pricka hans rygg med ruttna ägg.
Han grät. Han bad. Han gräfde. När ban om kvällen fått turbanen löst vid badet var unga håret grått.
Men Hafeds bror, Umballa, låg kvar på torget trygg.
Han låg i soln som alla och skubbade sin rygg.
Han snarkade åt myggen, åt lopporna han log; när bromsen kom för nära, då såg ban upp och slog.
— Mot fyra kopparslantar han sopetunnan tog.
Och hvar ban syntes höllo för näsan alla män och alla dörrar föllo som af sig sjelft igen.
Af Verner von Heidenstam.
och månglaren sköt undan sitt salubord med frukt: ty fylde sopetunnan kvarteret med sin lukt.
Så snart han kom ur staden han stjelpte tunnan kring.
Bland vissna salladsbladen låg Moguls kungaring!!
Sen hundra år försvunnen för sol och hackas hugg, den krönte återfunnen Umballas svarta lugg.
Ur stadens hästskoportar kom folket helgdagsktädt.
Och bagarn, som om natten sett syner hvar han sett, som drömt, att midt i degen han kungaringen fann, och drömt sin dröm, så länge att soln i fönstret brann,
Ensamhetens tankar.
IV.
Jag längtar hem sen åtta långa år.
I sjelfva sömnen har jag längtan känt. Jag längtar hem. Jag längtar hvar jag går — men ej till menniskor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarne der barn jag lekt. XIII.
Hvarför till ro så brådt, du som jag vill allt godt?
Följ mig en månskenstimma!
Kyrktorn och fönster glimma.
Fullmånen lyser klart.
Natten är snart förbi.
Stanna, min flicka! Snart finnas ej heller vl.
lät brödet stå i ugnen, sprang ut med lyftadt tråg och stänkte mjöl, så vägen låg hvit så långt man såg.
Och smeden, hvilken grubblat med släggan vid sin fot, han slog af fröjd i städet, så luften yrde sot.
Och tapetserarn, hvilken stått blek i pipans rök, han lastade med silken och silfvertyg sitt ök.
Han kom och klädde tunnan med friska fikonblad, med perlor och rubiner, med glimmande brokad.
Och högt på tunnan bars vid darabuckors dunder Umballa, Österns under!
Nu sade segerdrucken Umballa till sin bror,
1 det att lifeuoucken med mjuka ibisvingen strök dammet af hans skor: ”Nå, Hafed, kungaringen?”
Då knäföll bleke Hafed 1 glada skarans midt med pannan tryckt mot jorden; men nu var håret hvitt.
Han stötte i sitt hjerta sin långa, krökta knif.
”Du fann bland sopor kronan, jag sökte med mitt llf.”
Umballas ätt hon njuter all lyckans gunst sen dess.
Är spel med trumf i ruter, så har hon ruter ess.
Att Hafed lemnat söner vet jag, som ung till år 1 dag 1 bibeln lägger mitt första gråa hår.
229
Källa: Project Runeberg ·