Sida 246
188^
Jjp Revolutionsbankett på Continental.
Minnesfest eu en K ey: Vi måste fira den franska
revolutionens hundraårsminne med en revolutionsfest med S. A. Hedlund, trikoloren och marseljäsen!
Lektor Nils Linder: Ja, men vi ska ha svenska flaggan och Vårt land också! Ellen Key: Naturligtvis ska vi det.
Den 5 Maj detta år infaller
handraårsdagen af franska riksständernas sammanträde i Versailles,
från hvilken dag vi räkna samhällenas frihets-utveckling under det gångna seklet. Denna dag tillhör ej Frankrikes folk allena, den är ett stort datum i mensklighetens historia
Med anledning deraf eger Söndagen den 5 maj kl. 8 e. m. rum en fest å Hotel Continental.
Ernst Beckman: Kejsardömet är freden, hette det. Men det var kriget. Men republiken är freden. Det är min fulla öfvertygelse att så är. Den är freden i yttre afseende och den är freden i det hänseendet, att den mer än något annat bidrager till att bekämpa de ideér som i längden störa samhällsfriden. Franska republiken står som ett fyrtom som kastar sitt ljus ut öfver dessa reaktionens mörka vågor, från hvilka ett stänk nu kastats ända upp till vårt land, som jag hoppas endast för att krossas mot klipporna här i vårt gamla Sverige.
Professor Tigerstedt: Vår tid är en underlig tid. Rustade till tänderna stå Europas mest civiliserade nationer färdiga till strid på lif och död med hvarandra.
Ernst Beckman. Det kan gälla deras vara eller icke vara. Stödd på den moderna naturforskningens lysande upptäckter skapar mennisko-anden det ena redskapet mäktigare än det andra — till förstöring och förintelse. Den eviga freden — varm-hjertade fantasters vackra framtidshägring — synes vara mer fjerran än någonsin. Tanken på denna skjutes alltmera undan till barnsagorna och drömmarna. Och dock stå vi kanske närmare uppfyllelsen af denna dröm än de folkens välstånd undergräf-vande rustningarna och de deras bästa krafter förbrukande va-penöfningarne låta oss hoppas.
Det skall komma en tid då den stora revolutionens kärnfulla valspråk: frihet, jemlikhet och broderlighet, skola så djupt inbrännas i folkens medvetande, att de icke mer vilja gripa till vapen mot hvarandra. Då skola krigets fasor höra till sägnerna från fordom, då skall folkens täflan varda en täflan i kultur och icke i vapenmakt.
En gång skall mänskligheten komma derhän. Trodde vi icke derpå, skulle vi ock förlora vår tro på möjligheten af varaktigt framåtskridande, och utan en sådan tro vore det knapt lönt att lefva.
S. A. Hedin: I 1789 års principer uttryckte Frankrikes folk icke ett öfvergångsskede i sin nationella utveckling, utan de samhällslärans allmänna grundsanningar som genast skulle af alla frihetens vänner i alla land inskrifvas på framåtskridandets banér, som en gång uttalade aldrig mera kunde glömmas och som förr eller senare skola eröfra verlden.
Hr Hedins tal helsades af lifligaste bifall, och nu följde mar-seilläsens odödliga toner, vid hvilka publiken enhälligt reste sig.
Sedan tolkades i verser af Svenska Akademiens förste pristagare för året, hr Edvard Fredin sekeldagens betydelse.
Med en glöd och en värme som gåfvo lif åt poemets bokstaf och entusiasmerade publiken föredrogs den vackra dikten af premiäraktören Palme. Vid åtskilliga passus gick ett sorl af hänförelse genom salen, och denna entusiasm nådde kulmen efter de verser hvilka kunna anses som det direkta uttrycket för festens stämning, den direkta i versform klädda protesten:
»allt medan underliga rykten rufva om stormaktsdrömmar under pickelhufva.»
5. A. Hedlund (humoristiskt pekande på det Eiffeltorn i bakverk som utgjorde efterrätten). Jag vill erinra om det arkitekturmästerverk, som just blifvit fullbordat och om fransmännens byggnadskonst, sådan den tagit sig uttryck i de båda mot himlen uppstigande jetteverken: Eiffeltornet och frihetens härliga stod på Newyorks redd.
Öfveringeniör Andrée: Jag protesterar emot att Eiffeltornet kallas en produkt af Frankrikes konst. Äran tillkommer istället Frankrikes teknik, denna glänsande teknik, som skänkt oss så mycket — och på det yttersta i dessa dagar margarinet!
S. A. Hedlund.
S. A. Hedin.
246
Källa: Project Runeberg ·