Sida 267
Vårt reaktionära ”unga
De skulle utgöra vårt »framstegsparti», vår kärnfriska svenska odlings framtidshopp och stöd — hrr Wicksell, G. af Geijerstam, Branting, Hinke Bergegren och hvad de nu heta, desse den snöda lustans och liderlighetens oblyge förespråkare! En af desse »hädareynglingar» påstår vid ett offentligt diskussionsmöte i Upsala, att »man ej har sig bekant, huru det egentligen för-hölle sig med Kristi förmenta renhet i könsförhållanden» (!). En annan utslungar morskt »partiets» lystringsord: »bort med den s. k. sexuela moralen!» En tredje — en af hr Lennstrands drabanter — deklamerar i Östermalms salong under meningsfränders skallande bravorop ett stycke »utilist»-moral i rimform:
»Nu glittrar drufvan, nu vill hon
njutas;
Se, hur hon skimrar så purpurröd! Nu sväller barmen, nu vill den
slutas
Intill ditt bröst uti ungdomsglöd.»
Och detta vämjeliga elände skulle — när det pockar på att lyftas upp i högsätet med undanträngande af kristendomens sedlighetsbud — undgå att hos oss brännmärkas efter förtj enst af redlige fosterlandsvänner? Nej, aldrig — så länge vårt folks djupa leder ännu med tro och vördnad lyssna till Den Heliges maningsord:
»Salige äro de renhjertade, ty de skola se Gud!»
Striden mellan framåtskridande och reaktion utkämpas der — säger hon — mellan »den vetenskapliga lifsåskådningen» och »den teologiska» Antitesen är oklar och vilseledande. Alla våra inhemska omstörtnings-flockar — socialister, utilister, positivister och andra slags ateister och materialister — göra, som bekant, hvar för sig anspråk på att
En vidräkning af Carl von Bergen.
Carl von Bergen.
Född den 26 dec. 1838 i Göteborg, blef 1857 student och 1863 fil. kand. i Upsala. Har hållit en mängd reli-gionshistoriska föreläsningar i nyrationalistisk anda och utgaf 1868— 71 och 1876—77 tidskriften »Framtiden», som utöfvat ett stort inflytande. Har äfven varit flitig medarbetare i Aftonbladet och Stockholms Dagblad. Under de senare åren har B. energiskt bekämpat uti-lism och agnosticism och alltmer af-lägsnat sig från sin ungdoms frisinnade position. På sistone har han fattat intresse för psykisk forskning och spiritism och har innevarande år bildat »Svenska samfundet för psykisk forskning.»
gälla som patenterade innehafvare af den äkta och veritabla »vetenskapliga lifsåskådningen.» Efter som de derjemte bekriga hvarandra inbördes i flera af »lifsåskådningens» kardinalpunkter, blir det ej lätt att gissa, hvilkendera bland dem fröken Key anser föra framtidens talan. — Ännu obegripligare är, huru hon kan låta påskina, att den der »vetenskapligheten» riktar sina angrepp allenast emot teologien. Det är ju ett öppendagligt, allmänt kändt sakförhållande, att våra ungsvenske radikale, långt ifrån att inskränka sig till härnadståg emot teologien, ganska ofta uttryckligen riktat sina krigsförklaringar emot
1 8c)0
c • »
overige .
sjelfva kristendomen. Skulle fröken Key ej känna till, att hr Lennstrands »Utilistiska samfund» förklarar (i sitt tryckta program), att »det uppträder afgjordt mot hela den kristna verldsåskådningen»? Vet hon ej, att en positivistisk propaganda i syfte att afskaffa kristendomen sedan många år tillbaka bedrifvits i Stockholm af d:r Anton Nyström, (d:r N. tror sig nämligen hafva gjort den »kulturhistoriska» upptäckten, att »kristendomens moral är otillräcklig för det menskliga lifvet i högre mening»), som dock numera nödgats öfvertaga rollen af »en ropande röst i öknen», öfver-flyglad och trängd åt sidan af de i attacken hänsynslösare utilisterna? Har hon alls icke hört omtalas, att den ungsvenske »riddaren af sorgliga skepnaden» hr Knut Wicksell för ej länge sedan fått infördt i tidningen »Socialdemokraten» ett af honom från utlandet hemsändt bref, deri han säger, att hr Lennstrands uppträdande är »den enda ljusglimten» i Sveriges andliga lif på senaste tiden — ett vitsord åt hr L., som ju röjer ett nästan till vanvett stegradt kristendomshat? Är det en öfverraskning för henne att höra, att en af de högt betrodde i hennes eget »framstegsparti», hr Hjalmar Branting, icke vill låta sig nöjas med det bebådade slopandet af kristendomen utan påyrkar utrotandet af all religion? »Det kostar ju ingenting att taga munnen full», tänker hr Branting, och så bjuder han i »Socialdemokraten» på följande godbit: »Striden mellan vetenskapen och religionen måste fortgå, till dess att vetenskapen hunnit döda religionen.» Då skall »vår materialistiska verldsåsigt» stå qvar som segrare — försäkrar oss hr Branting oskuldsfullt. O, sorglustiga enfald!
267
Källa: Project Runeberg ·