Sida 285
Guitarr och dragharmonika.
Fröding i samvets-bryderi.
(Ur bref till systern Cecilia.)
Herr L. blef emellertid sårad och skref ett hätskt bref till Maur. Hellberg, som han känner. Där beskyllde han mig för »jalousie de métier» och uttalade sitt förakt för »handklaver och träskodans». Kunde han hjälpa, att han föredrog en Stradivarius framför dragharmonika ? Han kunde icke rå för att han icke kunde täfla med en tidningsman i omedelbarhet och — (tankestreck) okunnighet.
---------Jag har sedan gått och grubblat öfver om det
verkligen kunde vara afund med i spelet eller om det är ensidighet hos mig att icke begripa det sköna i dessa katolska sorgdikter. Men hur jag vänder och vrider mig kan jag omöjligt finna mig vid denna smärta, som »går och krattar vissnade blad» och kallas »lidandets lycka.»
Levertin räcker ut handen.
Uppsala i maj 1892.
Högädle herr Fröding!
Genom ett samtal med Viktor Rydberg hörde jag, att Ni denna sista tid arbetat under trycket af en nedstämning, till hvilken jag i viss mån skulle vara medverkande. Jag erinrade mig då det orättvisa omdöme jag i ett ögonblicks missnöje med Er anmälan af mina dikter nedskref till vännen Hellberg; må poeternas gamla och klassiskt kända retlighet ursäkta det, och om mitt omdöme har något värde för Er — så låt mig äfven få bestyrka det intryck af omedelbar friskhet, som Edra verser väckt, om de också genom hela sin art tillhöra ett fält, hvilket mina förutsättningar göra mig svårt att kanske rätt uppfatta.
I det jag bifogar medföljande hälsning från Rydberg och Nyblom, ber jag att som litterär kamrat få tillönska Er en berättigad framgångs hela trygga, poetiska skaparlust.
Med utmärkt högaktning Oscar Levertin.
Herr Gustaf Fröding.
Undertecknade önska härmed till Eder öfverbringa ett uttryck af glädje öfver att vår litteraturskatt blifvit riktad med sådana dikter som Edra och förena härmed ett uttalande af vårt hopp, att Ni skall skänka oss flera lika ädla och friska.
Stockholm och Uppsala, vårtiden 1892.
Viktor Rydberg. C. R. Nyblom.
Det var dans bort i vägen.
Det var dans bort i vägen på lördagsnatten, öfver nejden gick låten af spelet och skratten, det var tjoh! det var hopp! det var hej!
Nils Utterman, token och spelmansfanten, han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten, för dudeli! dudeli! dej!
Där var Bolla, den präktiga Takeneflickan, hon är fager och lin, men har intet i fickan, hon är gäcksam och skoj sam och käck.
Det var Kersti den trotsiga, vandrande, vilda, där var Finnbacka-Britta och Kajsa och Tilda och den snudiga Marja i Bäck.
Där var Petter i Toppsta och Gusten i Backen, det är pojkar, som orka att kasta på klacken och att vischa en flicka i skyn.
Där var Flaxman på Torpet och Nicklas i svängen och rekryten Pistol och Högvaltadrängen och Kall-Johan i Skräddarebyn.
Och de hade som brinnande blånor i kroppen, och som gräshoppor hoppade Rejlandshoppen, och i stenar och klackar det small.
Och rockskörten flaxade, förkläden slängde och flätorna flögo och kjolarna svängde, och musiken den gnällde och gnall.
In i snåret af björkar och alar och hassel
var det hviskande snack, det var tissel och tassel
bland de skymmande skuggorna där,
det var ras, det var lek öfver stockar och stenar,
det var kutter och smek under lummiga grenar
— vill du ha mig, så har du mig här!
Öfver bygden låg tindrande stjärnfager natten, det låg glimtande sken öfver skvalpande vatten i den löfskogsbekransade sjön,
det kom doft ifrån klöfvem på blommande vallar och från kådiga kottar på granar och tallar, som beskuggade kullarnes krön.
Och en räf stämde in i den lustiga låten och en uf skrek uhu! ifrån Brynbärsbråten, och de märkte, de hörde det ej.
Men uhu! hördes ekot i Getberget skria, och till svar på Nils Uttermans dudelidia! kom det dudeli! dudeli! dej!
Gustaf Fröding.
G. Fröding.
285
Källa: Project Runeberg ·