Sida 302
Portugis och stockholmare.
Je traite tout le monde de la méme.
Vicomte de Soto Maior.
E/ter öfver ett års långsamt, så godt som alldeles plågfritt aftynande afled den 20 januari kl. 1 på middagen Portugals minister i Stockholm, Antonio da Cunha de Soto Maior.
Han föddes den 18 november 1812 i Brasilien, der fadern vistades såsom portugisisk diplomat. Tillhörande en slägt med ärorika krigiska anor, bestämdes han först till den militära banan och inträdde helt ung i ett portugisiskt kavalleriregemente, der han dock endast avancerade till underlöjtnantsgraden, ty med hans lifliga lynne och vidt-omfattande intressen blef soldatlifvet i fredstid outhärdligt. Han kastade sig in i det politiska lifvet och lät invälja sig i Portugals deputeradekammare, der han snart visste att vid sig fästa en mycket stor uppmärksamhet. En eldig vältalighet, oförfärad hållning, slagfärdighet i repliken samt goda kunskaper i statsväsendet och finanserna gjorde af honom en fruktad motståndare till de ministérer, hvilka allt som oftast aflöste hvarandra i det då politiskt oroliga landet. Den unge vicomten var den portugisiske oppositionsmannen quand méme, och hans politiska uppträdande fick en väsentligt ökad betydelse då han i midten af 1830-talet uppsatte tidningen La Tribuna, som han gjorde till språkrör för sina mycket avancerade liberala åsigter och sin opposition mot styrelsen.
Emellertid måtte höga vederbörande i Lissabon till slut funnit, att den eldige »braständaren» behöfde svalka af sig i kallare zoner, på samma gång de sjelfva ju ville unna sig någon politisk andro, och de erbjödo således den 44-årige oppositionsmannen och tidningsredaktören att öfver-gå till den diplomatiska karrieren och i de skandinaviska länderna representera konungariket Portugal. Anbudet mottogs, och den 29 maj 1856 öfverlämnade vicomte Soto Maior till Konung Oscar I sina kreditiv.
Den nye portugisiske ministern blef, som sagdt, genast favorit i Stockholm, detta i mer än ett afseende. Till hans hastigt uppkomna popularitet torde ej minst ha bidragit ett litet äfventyr, som vicomten hade redan första året han vistades i Stockholm. Vi mena hans på den tiden så mycket omtalade och kommenterade duell i en skogsdunge strax utanför Lill-Jans med en bekant qvasi-diplomat af svensk-engelsk börd.
I början af 1860-talet försvann plötsligt vicomte Soto från Stockholms promenader och salonger. Det gälde diplomatisk beskickning till fjerran land, öfver verlds-hafvet. Han erhöll nemligen 1864 i uppdrag att å sin regerings vägnar uppvakta den sedermera så olycklige kejsar Maximilian vid hans uppstigande på Mexikos tron.
De portugisiska tidningarna ådagalade tydligt, att det icke fans mer än en åsigt rörande lämpligheten af detta val.
Kejsar Maximilian var också den förste att vitsorda det utomordentliga sändebu-
dets qvalifikation. Vicomte Soto blef nemligen föremål för en alldeles särskild uppmärksamhet: kejsaren fäste sjelf Isabellaordens gyllene kedja om hans hals, och när vicomten efter en tre månaders bortovaro vände åter till baka till Europa, kunde han presentera sig på en springare, hvars sadel och mundering blänkte af klaraste guld och massivt silfver ur Mexikos grufvor.
Och nu skall man aldrig mera på våra promenader, i »Torget» och på Hasselbacken om somrarne, å teatrame och i sällskapslifvet om vintrame, möta den lilla, smärta välkända, eleganta gestalten med det snövita håret, de yfviga polisongerna, de små, små, alltid prydligt chausse-rade fotterna, med de på samma gång kloka och milda ögonen, det välvilliga leendet och den mot alla lika förbindliga helsningen.
Omkring dödslägret.
Vid dödslägret närvoro hans son löjtnanten i danska marinen da Cunha de Soto Maior, den aflidnes båda trotje-nare samt en Elisabethsyster. Biskop Albertus hade kl. 9 på morgonen meddelat honom den sista välsignelsen, efter att den gamle dagarne före jul undfått det heliga sakramentet.
Den aflidne ligger tills vidare qvar i sin praktfulla säng, prydd med kostbara draperier, stickade i guld på grön silkesbrokad; om de knäppta händerna är viradt ett radband af dyrbara perlor, och täcket består af den portugisiska riksflaggan. Liket balsamerades i söndags middag.
I går började den af konstskatter fylda salongen utrymmas för att dekoreras till likrum, emedan under någon af de närmaste dagarne den aflidne diplomatens lik kommer att utställas å lit de parade.
Vicomte de Soto Maiors ”lit de parade”
Den 25 kl. 10 f. m. visades den aflidne diplomatens lik för en trängre krets. Som förut är nämdt, är salongen inredd till likrum, vackert dekoreradt i svart och silfver, prydt med en rikedom af lefvande växter och upplyst af vaxljus i förgylda kandelabrar.
Den aflidne hvilar i den med fransar garnerade ekkistan, iklädd röd vapenrock och blåa benkläder, Maltheserriddames uniform, med venstra handen på sabelfästet. Bröstet är prydt med Vasaordens stora kommendörsband och portugisiska Kristiordens kraschan. Vid fotterna håller en Elisabeths-syster vakt. Kl. 5 samma dag hölls döds-messa af biskop Albertus, jemte assisterande prester, i full ornat, hvarefter kistlocket pålades.
Ett Soto Maior-Minne.
Den bekanta rätten »Gös å la Soto Maior» öfversattes här om dagen i danska tidningen Dannebrog med — »Gås å la Soto Maior».
Soto Maior.
Portugals minister i Stockholm.
302
Källa: Project Runeberg ·