Sida 320
i8^5
Tjugufem år som erkeMskop.
Upsala den ii Nov.
I dag firar Erkebiskop Anton Niklas Sundberg ett sällsynt jubileum; det är nämligen 50 år sedan han prestvigdes och 25 år sedan han erhöll sitt höga embete som svenska kyrkans primas.
Endast sällan var det någon förunnat att under den långa tiden af ett halft sekel utveckla en så omfattande, framgångsrik och allmänt hedrad verksamhet och den storartade hyllning, som nu kommit den högt aktade jubilaren till del, är därför lika naturlig som berättigad.
Anton Niklas Sundberg.
Konungens hyllning.
Med ordinarie tåget kl. 10.24 anlände H. M:t Konungen jemte prins Eugen, åtföljd af exc. grefve Douglas, statsrådet Gilljam, riksmarskalken von Essen, universitetskanslern P. J. von Ehrenheim m. fl. Konungen begaf sig genast i vagn till erkebis-kopshuset och uppehöll sig derstädes en qvarts timma. Konungen framförde dervid sina hjert-liga lyckönskningar och öfverlemnade till jubilaren serafimerorden i briljanter.
Sjelfbiografiska notiser af erkebiskopen.
Jag är född den 27 maj 1818 i Uddevalla, der mina föräldrars hus var ett relativt välmående borgerligt hus, som visst icke saknade sin ganska stora förfining. Det är således alldeles orätt, när man poetiskt velat framhålla mig såsom »en kojans son». Året 1826 insattes jag i nyss nämda stads förträffliga lärdomsskola, och blef tio år senare, efter att tillika hafva genomgått Göteborgs gymnasium student i Upsala. Här vidtog för mig en synnerligen sträfsam tid, och jag vågar utan sjelfberöm säga, att jag arbetade hårdt, kanske alltför hårdt, utan att ega något annat bestämdt mål för mitt arbete än den vidt omfattande filosofiska graden.
Den 14 december 1841 förklarades jag efter hållen slutpröfning för filosofie kandidat och den 14 juni 1842 promoverades jag till filosofie doktor med första hedersrummet.
Efter sträfsamhetens tid kom nu obeslutsamhetens, ty jag visste ej åt hvilket lefnadskall jag borde egna mig och således icke heller åt hvilka nya specialstudier. En af teologie professorerna jemte erkebiskop Wingård kom då lyckligtvis min villrådighet till hjelp och uppmuntrade mig till teologiens studium. Jag följde med tacksamhet deras råd, hvars åtlydande jag sedermera aldrig haft skäl att ångra.
År 1845 absolverade jag teologie kandidatexamen och kallades genast derefter till docent i teologiska fakulteten vid Upsala universitet, hvarifrån jag våren 1849 be-
fordrades till teologie adjunkt vid Lunds universitet och 1852 till teologie professor dersammastädes. Till förste teologie professor och domprost i Lund utnämdes jag 1861, till biskop i Karlstads stift 1864, och till erkebiskop 1870.
Min politiska trosbekännelse har alltid varit, är och kommer att förblifva konservativ, tack vare inflytelserna från barndomshemmet. Om jag dermed i något af seende kunnat gagna ett älskadt fädernesland, vet jag icke, många bevis på förtroende har jag emellertid fått röna. Så t. ex. vederfors mig äran att vid första riksdagen efter det nya statsskickets införande utses till andra kammarens talman och att bibehållas vid detta uppdrag till och med riksdagen 1872, då mitt ledamotskap i nämnda kammare upphörde. Efter förflyttning till första kammaren hedrades jag äfven der med förtroendet att vara talman under riksdagarna 1878—80.
År 1870 anmodades jag att såsom chef för ecklesiastikdepartementet inträda i konungens råd och 1871 förnyades samma anmodan. Och hvilken hög plats såsom främste rådgifvare, landets nuvarande konung i början af året 1888 velat anförtro mig är ej längre obekant. Djupt tacksam för så mycken nåd har jag med smärta gifvit ett afböjande svar, som haft sin orsak icke blott i ett oöfvervinnerligt misstroende till egen förmåga utan än mer i öfvertygelsen om de biskopliga pligternas förmånsrätt framför stat sbest yren. Anton Niklas Sundberg.
320
Källa: Project Runeberg ·