Sida 322
Pelle Molin.
Bodö den 26 mars 1896.
En sådan gosse som jag slår sig aldrig i verlden igenom — ack hör det! Dertill behöfves ungdom och tro på sig sjelf — och obändig arbetshåg, tillsatt med hänförelse. — Jag arbetar ibland — för att icke svälta ihjäl. Jag har ingenting att säga folk, hvarken med penna eller pensel och skall aldrig i lifvet få något heller. Äregirig är jag icke mer än en dillströmare.
Det finns ingenting som sporrar åsnan framåt. En eller annan gång drar henne hungern i hennes långa öron — och då gör hon ett par steg. Jag trodde en gång att jag skulle bli tillräckligt kär för att sporras framåt för att få ega den älskade.
Well. Kär är jag, men därmed stannar det, troligen och visserligen.
Medan jag låg i Näsåker och var halft vansinnig af svält och skam, fanns ännu hopp på framtiden. Ser du — man lär icke känna sin begränsning, förr än man kommer upp till 30-åren. Men då blir det en plågsam uppgörelse med ungdomsdrömmarna. De puttas en för en i en påse för att dränkas. Jag har dränkt mina. Där fanns en af de där små kära valparna, som var rosenröd och fin, men han lefde inte längre än de andra. — Har du icke dränkt dina drömvalpar, så gå ut och gör det! Akta dig! Annars blir du en Ibsen-figur! Och det är det dummaste, jag vet. De äro som bläckfiskar — sakna kropp — materie. Gå och ljuga för sig sjelf va — lefva och dö sjelf-kuggade. —
En af mina vackraste valpar var »Forna dagars Ångermanland». Jag arbetade på den ungen i flera år, men då han skulle födas, var lifskraften otillräcklig. Ångermanland är ett historieland — sagoland — berättelseland. Alla de gamla skatterna af allmogediktning och verklig historia var min mening att rädda. Förtjänsten hade varit liten i pekuniärt hänseende, men jag var förälskad i uppgiften. — Nej, folk ville icke hjelpa till, och det behöfdes pengar. Nu får den där skatten multna ned. I dragspelets tid dö gamla melodejor.
Om du läste en förvirrad bit i Nornan, som hette »Historien om Gunnel» kan du kanske få en idé om åtskilligt af det egendomliga i denna landsända, ehuru jag i den begränsade ramen icke orkade återge det. — Dessutom kan det lända till min ursäkt, att historien skrefs under lifsfara — snöstorm vid Sulitelmaglaciären.
Där ensam i ett svagt tält — vakade 2 dygn — dissekerade min dödsfruktan, som f. ö. icke fanns. För slö, gamle, att vara rädd! Dessutom: den som skall hängas dör icke för en snöstorm.
Det finns mycket af min egen mor i Gunnel. Hon var så där. Och där finns ännu sådant folk. Diktareflickor i höga furuskogar. —
Min andra dröm, medan jag var i Näsåker, var ett härskri för lapparna. — En bit i »Julkvällen» 1891 var ett af kapitlen i den tilltänkta boken. De lefva under förtryck, stackarna, och där behöfdes ett nödrop och ett härskri. Jag tänkte skrika i den vildaste och originellaste bok, som varit skrifven på svenska. Skulle bli lappo-man. Tänkte stegra verkan genom tidningsartiklar. Ämnade göra nytta, min far. Ämnade bli lappfar. Ämnade slå mig litterärt igenom på den. — Och där var ett ämne, som icke blifvit uttröskat af dåliga skribenter.
Jag arbetade och svalt. Frös i min usla stuga, så att jag blef nästan hälsolös.
Så kunde norrmannen i Ljusnedal (Härjedalen) icke hålla sig i skinnet. — Renstölderna blefvo allt tätare, våldet allt större. Det blef offentligt bekant. Aftonbladet sände dit en korrespondent. En lapplagskommitté nedsattes. — De ha nu gjort en dålig lapplag. En här af usla skribenter skref sentimentala lappskisser — fastän de ingenting visste om lappar — och därmed hade de brutit äfven min lappska rosenknopp!-------------
Jag var ledsen i 8 dar och så tog jag i igen, medan jag drog spänntampen i byxorna strängare för magaknorret!
Min tredje dröm var också ett härskri. Norrlands bönder äro utplundrade af sågverksägarna. Norrland skall icke gå framåt, som det står att läsa i avisorna. — Norrland är icke något framtidsland. Där skall bli ödemark.
Well. Jag skref på en bok. Det var mycket egendomligt i den. Gammalt och nytt stötte ihop. Det egendomliga sagofolket — berättarefolket — diktarefolket — med dragspel i händerna och växelblanketter i bakfickan!
Det numera fattiga banaliserade folkets dödssång, men
på samma gång ett kraftigt: »Ned med vampyrerna!»-------
— Well! För sent nu! X. kom hit upp, skref en lång serie om skogssköflingarna och allt det andra som var mitt. Jag tog det med ro. Jag hade nästan anat det.-----
För öfrigt är det svårt att skrifva, gut. Där skall vara rödkindad bondnatur och den finaste korsettkonst. Publiken skall vara ett viljelöst ting i skribentens hand, ett ting, som han handlöst skall kunna kasta in i hvad stämning han vill. Språket skall vara raffineradt och — okonstladt. Du skall icke kunna sätta ditt finger på ett enda ord och säga, att det var onödigt.
Det är känslan af vanmakt inför dylika fordringar, som gör mig skrifvandet af mina små bitar så svårt.
Pelle Molin.
322
Källa: Project Runeberg ·