Sida 324
18 c)(>
S. A.
Hedin tänder en brasa.
(Ur anförande vid remissdebatten den 25 januari, åhörd bl. a. af de tre nordiska rikenas båda kronprinsar.)
Det var ju många gånger sagdt och många gånger skrifvet, att värn-pligtsöfningarna skulle blifva en folkhögskola. Huru mycket mera borde icke detta då gälla för de värfvade trupperna, hvilkas utbildningstid är vida längre! Under de 32 år, som jag varit stockholmsbo, har jag emellertid aldrig i så hög grad som just under de senaste åren hört klagomål öfver osäkerheten på gatorna, osäkerheten för fredligt och stillsamt folk, denna osäkerhet, som för en stor del af allmänheten utgör den mest i ögonen fallande frukten af garnisonstruppernas härvaro. Stundom föra väl dessa folkhögskoleelever inbördes krig med hvarandra, men stundom alliera de sig till anfallskrig mot främmande magt, de så kallade civila — jag borde kanske, men jag förmår icke uttala detta ord med det äkta knektspråkets föraktliga betoning. Hvilken folkhögskola! Hvilket ord-ningsvärn! Hvilken uppmuntran för de föräldrar, som skola skicka sina söner att fullgöra sin värnpligt i sådant sällskap! Hvilken tillfredsställelse för de skattebeta-lande, när de erfara, att en af folkhögskolans salar, vaktrummet dernere vid Gustaf Adolfs torg, är förvandlad till en supskola, der eleverna dricka sig dödfulla! —- Och för att hastigt göra en helt liten utflygt till sjös, der jag naturligtvis känner mig ännu mera osäker än till lands, hvem kan ha glömt de upprörande, ovederlagda, emedan ovederläggliga, berättelserna om den så kallade »pennalismen», det är om den skymf, den misshandel, det formliga rofferi, som af äldre mot yngre öfvats inom skeppsgossecorpsen.
Allmänheten lägger på minnet åtskilligt, som det är illa, mycket illa, att försvarsministrarne förbise, när t. ex. man läser, det var i Kristianstadsbladet år 1884 om sommaren, vill jag minnas:
»Det inom somliga kretsar så omtyckta söndags-förlustelsestället Åhus, var i går besökt af, bland andra, bortåt ett dussin uniformerade officerare till häst. När dessa skulle anträda återfärden, behagade de styra sina hästar till det allmänna badstället vid hafsstranden och rida ut i vattnet bland en stor mängd badande damer! Att så väl dessa badande som deras anförvandter kände sig djupt kränkta, är sjelfklart, och stor var förbittringen.»
Efter mycket, mycket lång väntan skref jag till en allmänt känd och lika allmänt aktad man i orten för att fråga honom, huru det gått med undersökningen och näpsten, och fick af honom till svar: »Så vidt jag vet,
blefvo de omtalade hjeltarne icke straffade». Och han tillade följande betecknande ord, nemligen: att »den v. regementschefen var en så stor militärsnobb, att ett ingripande från hans sida måste förefalla onaturligt».
När allmänheten ingenting erfar om bestraffande af sådan råhet bland befäl, är väl dess slutsats icke alldeles obefogad, att råa utbrott bland manskap, som har sådana tolererade föredömen i sjelfva verket förtj ena att behandlas med en temligen hög grad af undseende, emedan ansvaret till väsentlig del hvilar på annat håll.
Skall åter vårt land, som icke är någon militärmagt, blifva ett hem för allt det dåliga, som gömmes under militarismens namn, så att råa, illa uppfostrade, vettlösa officers-slynglar få strafflöst oqväda och misshandla våra soldater? Jag kan berätta eder — man har visserligen bedt mig att tills vidare icke tala om det, men jag ser icke något skäl, hvarför jag skulle tiga — jag kan berätta eder, att om icke snar och ofelbar bot mellanköm-mer, vi stå färdiga att bilda en öfver hela landet utgrenad förening, med ändamål att göra motstånd mot, att beifra hvarje öfvergrepp, som krigsstyrelsen och dess organ tolerera eller genom sin likgiltighet uppmuntra. Ja, denna förening skall få ett vidsträcktare ändamål än det jag redan antydt: vi skola låta oss angeläget vara att upplysa beväringsmän och soldater om deras rättigheter och pligter på ett fullständigare och derigenom sanningsenligare sätt än som sker genom de torftiga utdrag ur krigslagarne, som meddelas uti edra eländiga, edra skamligt eländiga militärkatekeser. Jag vågar försäkra eder, att de skrifter, vi komma att utgifva, skola utan stödet af någon generalorder blifva mera spridda och med mera andakt lästa än eder fältandaktsbok. Jag vågar också lofva, att för vår kritik medarbetare skola uppstå uti hvarje vrå af landet.
Jag erinrar mig, herr talman, från för nu 30 å 40 år sedan Djurgårds-slagsmålet och rättegångsförhandling-arne vid Ensta ting. Från den tiden kunde en epok räknas, man gick framåt till ett förbättradt tillstånd, men nu, särskildt efter den urtima riksdagen, glider man tillbaka. I kunnen säga eder — jag vet det väl, och det faller mig icke ett ögonblick in att bestrida det — att det råder slöhet och slapphet i landet. Ja väl, I kunnen utan någon fara, om I så viljen, tredubbla fläsktullen — Gud bevar’s, derom är icke fråga. Men om I föreställen eder, att militarismen skall få växa oss öfver hufvudet, så att I skolen få se tolererade sådana uppträden af officersglopar, som dem jag talat om — om I tron, att slöheten skall räcka till äfven då, så lofvar jag eder, att I tagen fel.
S. A. Hedin.
324
Källa: Project Runeberg ·