Sida 360
Zacharias Topelius 80 år.
Zacharias Topelius vid arbetsbordet.
Till
Zacharias Topelius.
Den 14 januari 1898.
Hvad jag ville ge den gamle Det är inga stora gåfvor,
Det är minnen, som jag samlat Under färden genom lifvet.
Men af dessa ringa skänker Bringar jag en bräddad påse, Kommer som ett bud från många, Som ej själfva vetat tala.
Allt hvad tusen hvita hufven,
Tusen, tusen klara ögon,
Tusen ungdomsfriska röster Kunna vittna oeh betyga,
Då de älska och beundra,
Är det första jag kan bringa
Zacharias Topelius’ tack.
Min 8o:de födelsedag har blifvit så rikt hedrad med adresser, telegram, bref och enskilda hågkomster, att jag nödgas anlita det tryckta ordet för min ödmjuka tack.
Jag står i lifvets sena aftontimmar öfverhöljd med blommor, lagrar och vänskap från hela mitt land, från Sverge, Norge och Danmark. Huru många, många ha icke arbetat mer än jag i de goda makternas tjenst och aldrig har en ljusstråle af allmännare erkännande belyst deras lif i skuggan!
Folken söka ett namn för sin kärlek, såsom de söka ett namn för sin ärelystnad. Och bakom detta namn står mången gång en svag dödlig, hvars brister glömmas, för att han må representera det upphöjda man begär af honom.
Mitt lifsarbete har varit styckeverk, frön i vinden, Gud allena tillkommer äran, om något af dem slagit rot. Min tanke och kraft och ära har jag uttalat i Ljung sid. 260.
Jag nedlägger tacksamt mina förgängliga lagrar inför Honom som gifvit mig allt. Men jag beder att i ett rördt hjerta få bevara all den vänskap och kärlek som blifvit mig bevisade af äldre och yngre, nära och fjärran. Vänskap och kärlek kunna gifvas för intet.
Än en gång sänder jag i vintersnön en varm aftonhelsning till fäderneslandet, till mina få återstående samtida, till hemmens arbetare och arbeterskor, till konstnärerna, till läroverken och Finlands ungdom, till alla mina kära barn och till alla kända och okända vänner i Sverige och grannländerna. Tack och välsignelse!
Helsingfors den 24 januari 1898.
Men på botten djupt i påsen Har jag hvad jag ej kan lämna, Hvad jag själf behålla måste Intill sena lefnadskvällen.
Det är tacksamhetens blomma, Som jag ej kan lämna från mig, Ty den rotat sig i hjärtat,
Frodas där, se’n femtonårig I en stilla krets vid lampan Jag den gamle Fältskärn hörde.
Hvarje bok var som en festdag, Full af ståt och stora minnen. Hvarje ord var sött som socker, Som man ville sakta suga,
Sakta vända kring i munnen Att dess sötma längre njuta.
Men det hela var en himmel,
Ty hur länge man där dröjde, Märkte man ej tidens tunga,
Och då man den måste lämna, Var det stackars jordelifvet Outhärdligt för den stolta, Hvilken smakat himlens fröjder.
Selma Lagerlöf.
36O
Z. Topelius.
Källa: Project Runeberg ·