Sida 374
l899
Fridolins visor.
^ttboftne ©teor
af
ortom locfanbe att gräf»a t jorbett, Seban ban all 8in tiö blott gräft i böcferna. an ej rätt »i88te, till f)»ab 8tän6 l>an numera borbe räfrta 8ig. Qlf åtBfilliga Sfäl Fom f)an Stg ej för att »älja en mafa, efrnru ban l)p8te ganSfa 8tor böjelSe för äftettSfap ocl) »ar t 8ina me8t manbara år. O Sitt ungfarlSltfS ensamhet börjabe l>an förStrö 8ig meb »iSbiftning. 9ln beSjöng l>an, bur l>an 8jälf l>abe bet eller l>aft bet, än Söfte l>an föreställa 8ig, l>ur anbra ungfarlar funbe uppfatta 8in belägenhet. lDär»ib Imnbe bet att 8omt öarbt I>är8fap8»er8, Somt allmogelåt, 8omt åter lifSom en blanbning af båba belarna. ‘Detta SiStnämnba tpcfteS några af I>an8 läSare SärSFilbt illa »ara, ocl) en af bem föreföll honom en gång, att man »ib biftanbe Strängt måste Sönbra ben folfliga tonen från ben uppfoStrabe och förfinabe. ‘Då 8»arabe 'Jribolin: ”‘Därom fan jag ej lägga mig någon Stor »inning. QJonbe är jag föbb, h«rte har ja9 barit, lanbtman är jag åter blif»en. 9Hin näbb Imr lärt t»å läten, 8om båba »ilja göra 8ig höröa och gom flbta 'h°P • Sången, och ia9 ntåSte 8junga efter min näbb. Gåter bet unberligt, 8å fan jag ej hjälpa bet. ‘Jör mig är bet naturligt att bifta 8å, och bet får gälla f>bab bet fan.”
Om ‘JribolinS Senare öben må här blott nämnaS, att han omSiber bpggbe ett
Ipcfligt hjonelag meb en fattig lanbtjunferS unga och angenäma efterlefoerSfa Samt
att han »arbt rifSbagSman och fom in i utSFott. „ „ _ „ „
&. 91. Rarlfelbt.
E. A. Karlfeldt.
Sång efter skördeanden.
Här dansar Fridolin, han är full af det söta vin, af sin hvetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
af den hvinande valsmelodin.
Se, med lifrockens väldiga skört på sin arm
hur han dansar hvar flicka på balen varm,
tills hon lutar — lik vallmon på slokande skaft —
så lycksaligen matt mot hans barm.
Här dansar Fridolin,
han är full utaf minnenas vin.
Här hugsvalades far och farfar en gång af den surrande bondviolin.
Men nu sofven I, gamle, i högtidens natt,
och den hand som gned strängarna då är nu matt,
och ert lif samt er tid är en susande sång,
som har toner af sucksamt och gladt.
Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin, och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man af er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.
374
Källa: Project Runeberg ·