Sida 423
1^02
Striden om Heidenstams språk.
Svenska Språket
i
Modern Diktkonst
En studie af
Nils Linder
. . . Bland det betänkligaste i hr von Heidenstams skriftställarskap är att han röjer felaktiga eller oklara föreställningar om en stor mängd svenska ords och uttrycks rätta betydelse och användning.
Exempel ur Vallfart och vandringsår. En bagare i Ni-nive hade ett bisarrt sandstensblock, som, fäst med krampor, gjorde fönsterkarmen. (29). lata kon, som slickar sina jufver (32).
Nog står väl författaren bra ensam om det rönet att kor har mer än ett jufver.
Island lär, enligt hr von Heidenstams uppgift, en gång i forntiden kunnat uppvisa två tiggerskor som hade blicken sammansnörpt af skadefröjd (66.)
I »Barrikadsång» (s. 183) framställes — bland andra, vida mer obehagliga personer och saker — den sällsamma företeelsen af en yrväckt brandvakt.
som kanske dock, när allt kommer ikring, helt simpelt befanns yrvaken, derför att han blifvit brådstörtadt väckt ur sin sömn.
. . . Jag längtar marken, jag längtar stenarne där barn jag lekt (Ib. 133).
De tre sista orden innehålla ett särskildt slags grammatisk märkvärdighet. »Leka barn» är ett både vanligt och riktigt uttryck; men förf. menar här uppenbarligen »lekte som barn» eller »lekte, när jag var barn».
. . . Hundramilade vägarna stego.
Nästan med samma sätt kunde skrifvas »lagade (= laga) skiften», »lagtimade och urtimade riksdagar», »olagade häktningar», »urbotade brott» o. s. v.; men sådant vill nog ingen vara med om.
Äfven i följande verser, liksom i hundratals andra hos vår formfulländade, saknas erforderliga skiljetecken. Lyss jag i kåpans musselskal brusar Arkipelagen.
Det är visst år 1889, som hr von Heidenstam med stora åtbörder drog sitt svärd ur skidan i syfte att skaffa heder och framtid åt de s. k. Stockholms- (1. uplands-) rimmen fe -fä, veta -mäta, vecka -sträcka o. d. Hans vapen befanns dock oslipadt, och hans stridssätt otympligt. Männen af facket bara logo i sitt stilla sinne åt den öfvermodige främlingen och nykomligen på fonetikens arena. Att hr Oscar Levertin, »sprudlande» med rim af nyssnämnde typ, ilade till sin meningsfrändes sida förbättrade icke i ringaste mån dennes utsigter till framgång.
Skald
och
skolmästare
Ett svar till Lektor Linder
af
Fredrik Böök
Den ene nalkas språkets gudinna i korrekt styfhet, med iakttagande af ett ceremoniell, hvilket i alla detaljer är af tröstlös hårdhet och af en odräglig stelhet, som intet spanskt hof kunnat uppvisa maken till. När audiensen är slut, är den uppvaktande glad att ha kommit undan utan att ha begått fel mot lagens föreskrifter, och blefvo än ynnestbevisen torftiga, så är medvetandet om att ha kunnat regelrätt umgås med den höga nog för honom. Men ser han då en annan, som i hela sitt otvungna skick bryter mot ceremoniellet, som på otaliga punkter öfver-skrider de gränser som den förre ansåg heliga, då begär han ny audiens och vill se den förmätne och okunnige straffad och utstött. Men språkets gudinna ler. Hvad vet audienssökaren om den nyckfulla skönheten på tronen och hennes kärlek? Han anar ej, att den han kallar förmäten är hennes utkorade, som slumrar in vid hennes bröst, att hon gråter och jublar med honom, älskar och hatar hans kärlek och hans hat, att rytmen, som böljan i hennes andetag, är densamma som bär hans tankar och formar hans ord. Han förstår ej, att hon har gifvit honom allt, och att han har vigt henne sitt lif.
— Audienssökaren talar och talar, men språkets gudinna tiger o*ch ler.
Detta är sagan om skalden och skolmästaren.
— Linder förkunnar vidare, att han icke tycker om, att Heidenstam ibland använder samt i stället för och.
Så ledsamt!
— Wirsén och Retzius skola nog ännu en tid kunna föra sitt regemente. Men den ungdom, som nu växer upp, lofvar att deras dagar snart skola vara räknade.
... I hvad jag nu yttrat om Verner von Heidenstam finnes alls ingen förnekelse af att han eger verkligt skaldegry. öppet och fritt instämmer jag i den meningen att några få af hans dikter, företrädesvis bland dem som återfinnas i »Vallfart och vandringsår», och delar af andra ega ett bestående värde.
Men det allra mesta i författarens båda diktsamlingar är hvad språkbehandlingen vidkommer bristfälligt och till innehållet, äro en stor mängd af hans poemer, helt eller delvis, så tarfliga, smaklösa eller rent ut vidriga, att, om vår poesi skulle hädanefter utveckla sig med dem till förebild, ett nedan i denna konstart vore att emotse.
Nils Linder.
Fredrik Böök.
423
Källa: Project Runeberg ·