Sida 439
TVÅ DEBUTANTER
19°4
Preludier Pasiphae
af af
Anders Österling. Sven Lidman.
Sven Lidman.
* 1882.
Tillbedjan.
Till Pasiphae.
Hvem är den visaste: den hvilken hvilar i ostörd sömn den långa döda natt och först vid hanens morgonmaning ilar att än af drömmar drucket febermatt på silfverdaggig tröskel af sitt hus med lyfta händer hälsa dagens ljus;
Om vanvettslystnad, som din kropp har bränt,
om vällustruset, som ditt sinne känt,
jag diktar rimmen afundsjuk, Furstinna,
när lustans eldar i mitt inre brinna,
när detta heta blod min åtrå piskar
och febertanken dolskt om okänd njutning hviskar.
eller den man, som längtande vill vandra en ensam vandring hela natten lång, som trefvande mot gryningen vill vandra att nattlig möta senfödd soluppgång och sist på knä liksom en usel träl tar ljusets nåd emot i frusen själ.
Barcarole.
Nu guldbegjutas gröna vatten, smaragder sprutas ut i natten.
Lysande fåror spegeln skruda, plaskande åror dämpadt ljuda.
Kring vattenvärlden månen glöder.
Men hvart går färden, stumma bröder, hem eller vida?
Sjung mig lisa, vänliga, blida roddarvisa!
Därute gunga andra båtar och röster sjunga andra låtar.
Som fjärran mässor ekon strömma, med sänkta hjässor tyst vi drömma.
Hälsande vandra röster kära, alla hvarandra känna nära. Mänskorna sjunga, lyss och ana på viddens tunga, öde bana.
Jag älskar dig, Pasiphae, Furstinna,
jag ville än din vanvettsvilda kärlek vinna,
och barm mot barm och mun mot mun
få dricka vinet ur din lustas brunn,
där själen dödas och där kroppen döfvas,
och alla vilda drifter i ett sällhetsfamntag söfvas.
Men mellan dig och mig stå tusental af år, står Kristusbilden själf med sina öppna sår, och du är död och lagd på katafalk och giftet dödt, som gömdes i din blommas kalk.
Så låt oss vildt förbanna dessa år som gått, att vi i kärleksfamntag aldrig mötas fått — min ungdoms åtrå, mina lustars brand, från andra sidan Styx jag räcker dig min hand.
Ur A ristippos,
Epikuréens’ Tankebok.
När festens facklor brunnit ner
och släckta härdens lågor, då stormar an mot mig och er
en här af tusen frågor.
Men lycklig den som aldrig fått
och löst en dunkel gåta, som lugn och orörd gått där andra velat gråta.
439
Källa: Project Runeberg ·