Sida 466
IC) O S
Urtima riksdagen.
Urtima riksdagens högtidliga öppnande den 20 juni.
Efter konungens trontal framträdde Statsminister Ramstedt och yttrade bl. a.:
Om Sverige således icke bör söka med tvångsmedel vidmakthålla unionen, så måste det å andra sidan för Sveriges del fasthållas att en upplösning af densamma rättsligen icke han komma till stånd utan Sveriges medverkan. Det fordras att Sverige för sin del beslutar riksaktens upphäfvande. Men innan Sverige går att härom fatta beslut, kräfvas förhandlingar mellan de båda rikena.-----
Sådana förhandlingar kunna emellertid icke utan riksdagens bifall komma till stånd. Det erfordras alltså att riksdagen medgifver det eders k. m:t må med norska stortinget ingå i förhandling för åstadkommande af den ifrågasatta uppgörelsen, hvilken lämpligen torde kunna förberedas genom delegerade från de båda länderna. Först sedan sådan villkorlig uppgörelse kommit till stånd och densamma blifvit underställd riksdagens pröfning, synes frågan om Sveriges definitiva medgifvande till upplösningen och riksaktens upphäfvande böra upptagas till afgörande.
Konungens slutord.
»För att undvika ett större ondt.»
Statsrådets samtliga ledamöter instämde med statsministern, och konungen yttrade därefter följande ord:
466
»Det är ett smärtsamt steg som statsrådet nu tillråder mig att taga. Mitt samvetes vittnesbörd säger mig att jag under hela min långa regeringstid ärligt och plikttroget sträfvat mot det mål jag vid mitt tillträde till regeringen satte mig före: Brödrafolkens väl. Ja, i sanning, smärtsamt är det mig att bidraga till upplösningen af en förening, i hvilken jag trott mig se båda de förenade rikenas oberoende, trygghet och lycka. Om jag ändock är villig göra detta, så är det för att undvika ett större ondt och i öfvertygelse att en förening utan ömsesidigt samförstånd icke för Sverige skulle medföra någon verklig fördel.»
Och så beslöts det att hos riksdagen begära medgifvande för k. m:t att med norska stortinget ingå i förhandling om och träffa villkorlig uppgörelse för ordnande af de förhållanden i afseende å hvilka vid en upplösning af unionen sådant ordnande må finnas erforderligt.
Apropå urtiman.
Efter 1866 års representationsreform ha vi, utom den i dag sammanträdande, blott haft två urtima riksdagar, nämligen 1871 och 1892, båda för försvarsfrågan.
Källa: Project Runeberg ·