Sida 478
Nils Wohlin.
* 1881.
öde-år.
Fiskar.
Sakta frasa gröna blad
mot vår båt i säfven,
se hvad näckrosblom och hvad
iris rundt om stäfven;
det är långt där i en springa
näsets stuga nickar;
stanna här låt åran hvila;
här är skönt och här finns inga
afundsjuka blickar.
Räds du någon, å det är ingen karl vid kassen, se hur ljuset silar här tyst och skyggt i vassen.
Ner i naten något bara sprattlar svagt och hviskar, det är fiskarna som leka, vackra kvinna låt oss vara för en stund små fiskar.
Luftens ljumma juliblå fylls af blom och dofter, lägg dig späd och naken så öfver båtens tofter.
Ljust som blå små astrar blicka kan du blicka äfven, så i solen vill jag ha dig hvita lilla aborrflicka i den gröna säfven.
Nils Wohlin.
sida litteratur.
Mot öknen.
En graf.
Hvad vilja dessa bleka hyacinter i denna hämdens höga helgedom?
Låt denna graf stå ödsligt stor och tom
i nordens kyliga och rena vinter — här susar varnande en evig dom . . .
Där lagen krympte till en bokstaf blott
och ämbetsmannen bugade belefvet
och prästen böjde sig för herdabrefvet
och allt var så välsignadt snällt
och smått,
där höjdes ändtligen en hand, som gjorde hvad ingen vågade men alla borde.
Och vardt ett stort och rättfärdigt brott —
och Herren såg på det, och det var godt.
Hjalmar Procopé.
Sigfrid Siwertz.
* 1882.
Gatans drömmar.
Staden
mitt hem förblifvit.
Fornvärldens dröm under pinier, mystiska kärleks legender, sorgen i slätternas linjer andra med vandare händer
Hjalmar Procopé. * 1868.
tolkat på tonande strängar, hvar finnas ord för min aning? Fjärran från skogar och ängar fick mitt sinne sin daning
Staden i solglöd och dimma, staden i sömn och i möda, staden med lycktor, som glimma grönt mot de slocknande röda,
ständigt mitt hem förblifvit, skiftande, enahanda gatornas syner fördrifvit drömmarnas ro från min anda.
Kvinnor från hem och från gränder locka mig lika och pina, inga älskade händer höll jag länge i mina.
Gynnad, tåld eller hånad aldrig jag hvilan funnit; arma, irrande brånad, tunga år som förrunnit!
När skall min ungdom sluta en gång att be och förbanna, mognadens timma gjuta klarare ljus kring min panna?
När skola vågor som välta domna där solglans faller, själens glödande smälta svalna till hvita kristaller?
Sigfrid Siwertz.
478
Källa: Project Runeberg ·