Sida 487
1C)0
6
Oscar Levertin
Drömmen om mullen och vindarne.
Ur »Salomo och Morolfs. Höjen mot himlen mig, vindar! Tungt jag drömmer, men ej mäktar lyfta bundna ögonlocken.
Salomo från värld, som jäktar, sträckte i mulln i svepningsrocken. Mull jag skapats af och mullen vill till masken och till jorden. Lefvande i griftekullen tycks mig jag är graflagd vorden. Höjen mot himlen mig, vindar!
Lyften ur dunklet mitt hufvud! Handen domnade, som öste i de bottenlösa sållen.
Banden sig från lifvet löste.
Marken vek från mantelfållen.
Alla anleten, mitt hjärta älskat, doldes djupt i dimman.
Allt det brokiga och bjärta slocknade i skiljotimman.
Lyften ur dunklet mitt hufvud!
Bär till ditt land mig östan!
Solens, morgonens, min egen bygd, ur hvilkens gula töcken släktet stigit med sin sägen, ljuf af Eden, het af öken.
Där i dunkla blickar brinna skaparkvalet, skaparglöden, och med nattens visdom rinna djupa brunnars mörka flöden.
Bär till ditt land mig östan!
Bär till ditt land mig västan! Längtans med det gröna suset och sin synrand ständigt skiftad, men med hamn i slutna huset, hemmets frid vid härden 6tiftad. Högt om segerfanor tala stämmors ord och viljors vimmel, och af framtid stråla svala blåa ögon, haf och himmel.
Bär till ditt land mig västan!
Visen mig än en gång världen!
Än en gång vill hjärtat höra sångers sång och sagors saga och farväl med syn och öra tacksamt af all världen taga:
blomman, frukten, kvinnokroppen och de stora, stilla träden, speglingen i vattendroppen, axets tyngd i mogna säden.
Visen mig än en gång världen!
Låten mig än en gång lefva! ändlöst genom ljuset följa hafvets gator, markens vägar, vara sältans skum på bölja, frö som gror i tysta tegar, blomma liksom sommarängen, stå i glöd för lifvets gnista, som den alltför spända strängen sist i afskedskyssen brista.
Låten mig än en gång lefva!
Bädden se’n Salomo åter ner i djupa griftekullen.
Öfver drifter, drömmar, minnen strön den tunga svarta mullen.
Sofva skola trötta sinnen.
Jord på händerna, som vridit
sig i lust och kval men frid ej funnit.
Jord på ögonen, som svidit.
Jord på hjärtat, som förbrunnit.
Höljen i jorden mig, vindar.
Oscar Levertin.
Ett oväntadt dödsbud.
Stockholm lörd. den 22 sept.
I dag kom det plötsliga budskapet att professorn vid Stockholms högskola Oscar Levertin aflidit efter endast en kort sjukdom.
Han var född 17 juli 1862, student 1881, debuterade 1883 som författare. 1889 docent i litteraturhistoria i Uppsala. 1899 blef han professor.
Dödsorsaken.
Enligt hvad som nu meddelas af den läkare som skötte professor Levertin under hans sista sjukdom, d:r Thorbjöm Hwass, har döden vållats genom olycksfall med klorsyradt kali, för hvilket patienten hade särskild idiosynkrasi, d. v. s. stor känslighet.
487
Källa: Project Runeberg ·