Sida 67
1876
C. D. af Wirséns första diktsamling.
C. D. af Wirsén.
Månestrålar.
Advent.
När stjernehären blänker På mörknande himmels grund Och månen silfver stänker På susande fors och lund,
Hvi darra de dunkla granar, Hvad är, som vårt hjerta anar, Hvad är, som förstulet manar I hviskande skymningsstund?
När mellan trädens galler På glittrande vattenfall Den bleka dager faller Så skinande hvit och kall, Hvad vållar att hvarje sinne, Som gömmer i djupet inne,
Af skönare da’r ett minne,
Vill brista i tårars svall?
O vet! När allt är öde Och enslig är hvarje stig,
Då vaka än de döde,
Som fordom ha älskat dig.
Att rädda dig än de sträfva: Af strålar, som fly och bäfva, Ett skimrande nät de väfva Och draga dig hem till sig.»
När vintern grytt, om rörd du känner då, Trots köld och frost, en fröjd till hjertat gå Likt den du förr en gång som barn har känt, Förundras ej: det är advent, advent!
Om i din själ, der jordens lustar dö,
Det faller några korn af himmelsk snö Och Edens dörr sig öppnar lätt på glänt, Förundras ej: det är advent, advent!
Om i ditt bröst med ofördunkladt sken Den stjerna strålar, huld och silfverren,
Som för de vise män en gång sig tändt, Förundras ej: det är advent, adventl
Om denna dragningskraft du röna får,
Som stjernors lif och andars genomgår Och till det Hela lockar hvart fragment. Förundras ej, det är advent, advent!
Igenom luften vinterkall och klar Med vindens sus en himmelsk stämma far: »Det barn skall födas snart, som Gud har sändt! Vak upp till fröjd: det är advent, advent!»
67
Källa: Project Runeberg ·