Sida 72
1
8
77
Edvard Bäckström, dramatiker och lyriker.
I går uppfördes för första gången Edvard Bäckströms stora sorgespel Dagvard Frey inför en öfverfyld salong af intresserade och tacksamma åskådare. Den flitige och högt syftande skalden har sedan länge följts af en varm uppmärksamhet å vår publiks sida. De stora förväntningarna vordo ej heller svikna: stycket innebar ej blott ett obestridligt, utan ock ett ofantligt stort framsteg på Bäckströms dramatiska författarbana. Edvard Bäckström. Aftonbladet.
I dag Måndag den 12 Mars 1877:
DRAMATISKA THEATERN.
För l:sta g&ngen:
DAGWARD FREY,
Sorgespel i 5 Akter, af Edvard B&ckström.
Personerna:
Iwan II Wasiljewitsch, tzar af Ryssland ...
Magnus, hertig af Oesel, sv&rdsbrödernes
härm&stare ........................
Agnes, hertigens dotter...................
Grefve Didrik Wesenberg ..................
Herr Woldmar Yxkull.......................
Herr Kolbert Engelhaar....................
Herr Karl Horn, svensk f<öfverste.......
spelas af Hr Fredrikson.
» Hr Sundberg.
» M:lle Aberg.
» Hr Lagerqvi8t.
» Hr Axelson.
» Hr Brander.
» Hr Kinmansson.
E L E G
IV.
Allt bristerI Gossens bubbla, när härligast hon skimrar, för vindens nyck snart i en tår förrinner; och forskaren må grubbla, den tankens bro han timrar är brusten förr’n sin andra strand han hinner. Det nät som fliten spinner, den båge modet spänner och hoppets gnista skall slockna eller brista, som allt hvad ändlighetens lag bekänner.
Dock hvad du fagrast drömmer, hvad redligast du vördar, sök tro därpå, om ock som på en sagai Hvad far och mor berömmer, hvad ungmöns bifall skördar är godt, om ock en gång det kan bedraga.
Du har ej rätt att klaga, om hjertats band, som knytes i hoppets stunder, snart brister och går under — det fyllt sitt värf, som blomman då hon brytes.
Så vandra törnets vägar och låt den högste styra — blott barnen gråta åt en bubblas öden!
Töm ut din lefnads bägar: dess skum ger hoppets yra, dess bottensats ger läkedom, döden.
En tröst du har i nöden, och mot en verld af smärta du dömts att strida du skall ej evigt lida: allt brister — sist jemväl ett sorgset hjerta.
I E R.
V.
Hör jag, vid boken lutad, ett jägarhorn som klingar om farans trots och sorglöst mod i hågen; ser jag, när dag är slutad, fly hem på hvita vingar en segelslup med sång och glam på vågen; ser jag de muntra tågen vid bjällerklang, när dagen i rimfrost glittrar och som en lärka kvittrar hvar ungmö och hvar körsven är betagen;
ser jag i valsens kretsar, när marmorskuldror skelfva och kinder gropas, ögon le och brinna, i blommor, guld och spetsar, en sextonårig elfva förbi mig sväfva, glänsande försvinna; ser jag en ryttarinna med snöhvit plym i hatten på lustfärd draga till skogens sommarsaga och branterna kring insjöns kornblå vatten:
då, kära böcker, ville jag lämna allt ert värde, då tycks jag mig ej riktad, men bestulen, och likt den blinde lille, som nog sin läxa lärde, men instängd satt vid barnens dans om julen. Min färd är lång och mulen och fjärran ser jag hamnen, trots år af strider.
Lik mycket! Dagen skrider och lampan tänds — och boken öppnar famnen!
Edvard Bäckström.
72
Källa: Project Runeberg ·