Sida 81
Rydberg och Wikner
Sedan Svenska Akademien till ledamot, i det efter framlidne filosofie doktorn m. m. Carl Wilhelm August Strandberg lediga rum, den 26 april 1877 valt filosofie doktorn Viktor Rydberg, och detta val vunnit H. M. Konungens, Akademiens höge skyddsherres, nådiga bifall, tager herr Rydberg vid Akademiens offentliga sammankomst den 22 maj 1878 sitt Inträde derstädes.
Viktor Rydberg.
Broder Wikner!
Dec. 1877. Göteborg.
Äfven jag minnes Mantegnas engel. Jag mötte honom i rummet näst intill det i Berlinmuséet, der jag än en gång fick se och taga farväl af min käraste vän i Florens: Fra Giovanni da Fiesole. Men aldrig anade jag, då jag stod framför den ifrågavarande vingade himmelske gossen, att jag skulle få lära känna honom så nära som jag nu gjort och upplefva med honom så färgrika, stämningsfulla, rörande och gripande uppträden — bland hvilka alla likväl de der blå ögonen äro en tilldragelse för sig och den oförgätligaste af dem alla. Låt mig, käre broder, tacka dig ur mitt innersta hjerta för din sköna dikt! På länge har jag icke haft en så ren, hela min varelse genomträngande njutning som du dermed beredt mig. Min innerligaste tack.
På samma gång jag räknar det till mina goda öden, att jag fått göra din personliga bekantskap, känner jag det, ju mer jag lär känna din andliga menniska, som en otur, att jag icke fick vara dig nära i dina gosse- och ynglingadagar och sjelf vittna det sköna skådespelet af en skönhets- och sannings-trängtande själs utvecklingsgång. Jag ville med din hand i min ha vandrat »längs bäckarnes skuggade lopp» och sett och hört dig drömma och svärma. Om jag skulle få det i ett annat lif
»forgyldt af den evige sommarens brand»!
I-åt mig hoppas det!
Emellertid är du en lefvande vederläggning af den ohyggliga sats, att menniskan nödvändigt skall vara ett sådant stympverk, att hon icke skulle kunna bevara sin skapande fantasi från frostsår, medan hon gör upptäcktsresor i den kalla begreppsverlden.
Jag öfverraskades icke litet af att, efter resan på din magiska mantel till fjortonhundratalets Venezia, der återfinna min intressante vän från Bohusläns kustbygd, Hugo mystikern, och min förvåning minskades icke, då jag i hans sällskap återfann mitt andra jag Vittore Trachario. Då jag år 1874 befann mig i Venezia, tyckte jag verkligen, att det mesta jag såg var gammalt bekant. Der ha vi förklaringen.
Jag önskar dig och de dina en glädjefull jul! Och dig sär-skildt helsa och krafter att göra många nya upptäcktsfärder i tankens och skönhetens verldar.
Lef väl!
Din tillgifne Viktor Rydberg
l877
— två syskonsjälar.
Uppsala den 19 Dec. 1877.
Broder Viktor Rydberg!
Af allt hjerta tack för ditt bref som för fem minuter sedan af mig mottogs och efter hvilket jag ännu nästan darrar af rörelse.
Du säger imellertid i ditt bref något, som jag måste vederlägga och det genast. Du beklagar, att du icke fick vara mig nära i mina ynglingadagar, och att du icke då fick vandra hand i hand med mig »längs bäckarnes skuggande lopp». Du misstar dig, Viktor Rydberg! Just i mina ynglingadagar, ja det vill säga från mitt 22:dra år (jag var länge ett barn), vandrade du längs bäckarnes skuggande lopp med min hand i din. Du visste det icke sjelf, det är sant; men hvad gör det hvad vi i denna verlden veta eller icke veta, blott vi veta det enda nödvändiga? Men fastän du icke visste det, så var det ändå så: ty en ädel och mäktig ande, hvars stämma kom alla de innersta strängarne i min själ att dallra, hade vid den tiden fattat min hand och har sedan aldrig släppt mig icke ens då jag några år senare försökte att tredskas mot denne min själs äldre broder. Denne ande var den, som skapat »den siste Athenaren», den skapelse, som näst bibeln sannolikt på min inre menniska haft det outplånligaste inflytande. — Gud välsigne dig!
I morgon är din hedersdag, den 20:de December. Jag hade tänkt telegrafera till dig på den dagen. Kanske det ändå ej blifvit af, ty jag har en viss oöfvervinnelig försynthet att på något vis närma mig dem jag mest värderar. Nu har ditt bref gifvit mig full rätt att uttala min lyckönskan till att vara erkänd äfven af dem som makten hafva. Och till detta erkännande lyckönskar jag icke minst dem.
Farväl!
Din tillgifne Pontus Wikner
Att så som han gå till döden, det är att med ett enda drag sönderslita förlåten till en evig och orygglig skönhets-verld, den verld om hvilken Platon drömde, och hvars härlighet Israels siare i profetisk hänryckning gjöto som ett paradisiskt skimmer kring den bådade Messias tron.
A teniensaren Filippos om Kristus i Pontus Wikners »Mantegnas engel» (1877).
Pontus Wikner.
6
8l
Källa: Project Runeberg ·