Sida 109
Till Mildhog Lundgren. — Rom 2 april 18 15.
— fludskelof, jag har ingonting att klaga, om icke att det ibland är som en sky öfver lynnet, del jag tror vara uttryck af en kväfd hemsjuka eller något annat. Det är dock ingenting att lägga märke till, ty ingen ser det, och när jag talar om det, skrattar man blott, ty sä van är man att alltid se mig glad. Jag har fatt nästan del mesta jag sträfvat efter, men det är ändå mycket kvar, som jag ville äga ännu, utan att se den minsta skymt af hopp. Enfin! — punkt för det så länge.
Till öfverintendenten M. (i. Anckarsvärd. — Rom 25 april 1845.
— Det börjar nu lida åt sommaren här och hvar och en tänker för sig. Jag skall försöka att komma upp till norra Italien. De andra svenskarna resa söderut. 1 Venedig finnas ännu så många förträffliga målningar som jag längtar att återse med andra ögon än jag såg dem sist. Ju längre man lefver ibland mästerstycken, desto mera lär man att värdera dem och man får allt större och större fordringar på sig själf och andra. Men just därför skall man se de gamle med måtta och förstånd, ty mången gång är det fara att man får mästerstyckena så i ögonen, att man icke kan se på sitt eget arbete annat än med missmod och dégoût och i en sådan sinnesstämning icke förmår frambringa annat än strunt. För den som icke har tiden för sig vore därför kanske rättare att blunda i gallerierna och blott studera de moderna målarna, men då man en gång varit så olycklig att blifva öfverlygad om dessas inferioritet, är det icke så lätt att släppa det bättre för det sämre. Det är stor skillnad, om man vill dirigera sina studier efter sin särskilda fallenhet och med stränga konstfordringar mot sig själf eller blott vill skaffa sig ett nätt manér att måla ner småtaflor som lätt kunna säljas. Det ena är så godt som det andra kanhända, man skall blott göra det man
Källa: Project Runeberg ·