Sida 179
vis kan svara, runka på hufvudet ocli lämna mig åt mitt öde, icke klokare än förr.
Ilär i Spanien syns det tydligare än öfver allt eljest att det var genom kyrkan och när prästerna behöfde al-tartaflor som konsten blomstrade. Velasquez undantagen har nästan ingen af spanska skolan målat profana ämnen. Men här liksom öfverallt kommo helgonen småningom ur modet. Det börjar nu däremot uppkomma en annan ras helgon och halfgudar i världen, det är världens store män och historiska personer. Blifva dessa kanske föremålen för framtidens konst och är genremålningen kanhända ett förberedande studium till en sådan nationell malarkonst i hvarje hörn af världen? Är detta den gren som har den sundaste lifskraften i sig och ¿»om staten kanske en gång kommer att behöfva, liksom förr religionen sina bilder?
1 anseende till värmen är museum stängdt till fram i oktober. Vi få emellertid nöja oss med tailorna i katedralen och La Garidad, det är San Antonio och Moses, båda mästerstycken af Murillo. Skada att nästan ingenting af Murillos arbeten är graveradt. Jag tänker mig hvilka förtjusande kopparstick skulle kunna göras efter denne mästare. — Gravyren är verkligen en slags barometer på konstkärleken i ett land, och de länder som icke hafva gravyr äro antingen för fattiga eller för likgiltiga för konst. Holland, Frankrike, Tyskland, Italien, hvilken otrolig mängd kopparstick hafva de behöft medan konsten där blomstrade! Spanien har aldrig rätt behöft annat är tjurfäktningar ocli fandango. En konstart, som företrädesvis tillhör Spanien, är den målade träskulpturen och de klädda helgonbilderna — Pasos — af hvilka somliga verkligen hafva mycken förtjänst, ehuru de dock alltid erinra vaxkabinett. Jag kan därför icke dela den engelska poetens hänryckning, som framför en grupp sådan träskulptur i en kyrka här utropar: »man tycker träbilderna lefva och sig själf en träbild.» Nekas kan dock icke att många äro ganska märkvärdiga. Men jag är
Källa: Project Runeberg ·