Sida 16
borg och salmbok till Hickan, garnbunt, väfsked och skottspole till mor, almanack och moraklocka till far, hvar sitt par glasögon till farfar och larmor. Men dessutom tog han händerna fulla af något, som Vigg icke kunde se hvad det var. »Det är välönskningar och välsignelser,» sade vätten. Och så smög han med Vigg till stugan. Där inne sutto de alla kring den sprakande äriln. och far läste högt ur bibeln om Jesusbarnet. Vätten lade tyst och obemärkt sina håfvor vid dörren och gick med Vigg tillbaka till släden. Sa bar det äter af genom den mörka skogen.
Jag häller mvcket af barnet, som de läste om där inne i stugan, sade vätten; men neka vill jag icke. att jag också tycker om gamle Tor i Trudvang.
Hvem är gamle Tor i Trudvang?» frågade Vigg.
Å, en riktig hedersknyffel. litet släkt med mig på långt hall, sade vätten. Svår mot de elake var han: dem slog han med sin hammar. Men de ärlige och de modige höll han af och de arbetsamme. Mest likade han bonden, som skötte sin jord väl och fostrade upp duktiga pojkar. När fara hotade landet, ropade Tor i Trudvang till bönderna: upp, gubbar! och dä togo de svärd och sköld och samlade sig frän berg och dal, och fienden stod icke emot deras dryga hugg. Du skall också varda en bra karl, Vigg.
Det förstås, sade Vigg.
Men nu. sade vätten, har Tor lagt sin hammar vid
Jesusbarnets fot, ty bäst är att fara med lämpor. menar han. *
IG
Källa: Project Runeberg ·