Sida 35
Vätten svarade icke ett ord, utan lade strumporna tillbaka i kistan, men han drog djupare rökar ur pipan än förut och säg allvarsam ut, han ock.
Sà gick färden fram under tystnad. Vigg teg och sköt ut munnen och afundades konungasonen de granna julsakerna och var ond pä ullgarnsstrumporna. Vätten teg och bolmade ur bada mungiporna. Men granarna susade, skogsbäckarna sorlade, och snön knastrade under hästarnas hofvar. Vid skogsbrvnet sprang en lyktgubbe och lyste färden, men det var bara fjäsk, tv stjärnorna och skarsnön gåfvo tillräckligt ljus.
Sä kommo de till ett lodrätt berg. Där stego de ur släden. Vätten gaf Rapp och Snapp, Nätt och Lätt hvar sin hafrekaka. Därefter knackade han pä bergväggen, och hon öppnade sig. Han tog Vigg vid handen och gick in i remnan, men mänga steg hade de icke gätt, innan Vigg vardt rädd.
Ty därinne var rysligt. Där skulle rådt den svartaste natt. om icke mörkret här och där genomskimrats af de glödande ögonen hos huggormar och giftpaddor, som slingrade och krälade pä klippornas fuktiga utsprång.
Jag vill hem till mor, skrek Vigg.
Svensk gosse! sade vätten.
Dà teg Vigg.
Hvad säger du om den där paddan? sporde vätten. sedan de gatt ett stycke, och han pekade på ett grönt odjur, som satt pä en sten och spände sina runda ögon i gossen.
Hon är otäck,» sade Vigg.
Henne har du skattat dit, sade vätten. Ser du. hur stinn och uppblåst hon är? Det är af oförnöjsamhet och afund.
sa
Källa: Project Runeberg ·