Sida 122
Det nya nattåget
hötte hon åt mig med handen, till tecken att jag var för högljudd ... jag borde komma ihåg att det var midt i natten ... jag, som var så gammal. Naturligtvis borde jag det — jag, som var så gammal! Således blef det hviskningar af, och tiden till klockan fem gick otroligt hastigt. Det kostade riktigt på mig att nödgas bryta upp, men skilsmässan kunde ju inte undvikas. Medan jag letade efter resterna af min biljett, vek hon pläden åt mig med mycken viktighet, och så skakade vi ordentligt och länge hand med hvarandra, och jag fick en sista nick till afsked från platformen, när tåget satte sig i gång. Själf hade jag kvar nästan två mils väg med häst, i snöyra. Jag kom fram klockan half sju, och drack under tystnad morgonkaffet i min ensamhet. Om jag ändå haft lilla fröken Ella midt emot mig! Men det hade jag inte. — Skål, mina herrar!
Källa: Project Runeberg ·