Sida 132
Jungfru Mariana
sig det stora lugnet öfver henne, och vid hemkomsten var hon nästan förklarad. Först på kvällen, när skuggorna kröpo ut öfver gårdsplanen, medan stillheten efterträdde klockornas dallrande klang — först då stack det henne åter i vänstra sidan af bröstet, själfbeherskningen svek henne för ett ögonblick och hon frågade helt sakta, utan nyfikenhet, öfver sin tjänarinnas axel:
»Erika ... han är väl inte bokhållare?»
Erika svarade och grät, grät och svarade:
»Jag vet inte hvad han är, han är bara på väg hem från Amerika, där han varit se’n elfte april sextiåtta. Här ha de både ringt och tackat för honom ... jag har haft så lessamt, så lessamt i nära tretti år!»
*
Källa: Project Runeberg ·