Sida 16
En saga från viken
ögonblick, sprattla och vrida sig, andra kastas tillbaka. Man ser hvita bukar och utspärrade gälar, ett virrvarr af rörelser, flykt inåt, flykt utåt, vattnet nästan skummar kring telnen, som rycker och stramar, medan vassen knastrande brister under tyngden af tjocka stöfvelsulor och ropet ljuder öfver sjön: »seså ... dra in det sista!»
Alt har skett hastigt, otroligt hastigt som det tyckes.
Men icke länge därefter tittar mörten fram ur ett hemligt smyghål, där den delat utrymme och stundens ångest med ålungen. De våga ännu icke röra sig, utan stirra endast på hvarandra i stum undran öfver huru alt gått till. Småningom växer någonting dunkelt inom dem till alt klarare medvetande: när olyckans maskor ha ett visst mått, är det nog så lyckligt att höra till de små.
Källa: Project Runeberg ·