Sida 114
114
AN CKARSVÄRDS ARRESTERING.
så snart kungen var bortrest, och sade, att han hade varit vid fasligt elakt humeur och misströstat om riksdagens lyckliga utgång. Armfelt sjelf var äfven mot slutet ganska ledsen, kom ofta in till mig, dröjde hela timmarne och talte uppriktigt och utan minsta förbehåll om ställningen, den han alltid medgaf vore förtviflad och att riket vore i grund förstördt.
Dalofficerarne förrättade deras tjenst med en stränghet, som åtminstone icke hedrar deras hjertan, tankesätt och seder, fast den ock skulle kunna vittna om deras nit. — Det var icke ovanligt att höra officerarne utanföre min dörr hel högt påminna posterne deras skyldigheter uti de mest oanständiga termer, såsom t. ex.: släpp intet ut den djäfvuln, vill-n ut, så slå den saten i skallen med musqvetten, stick bajonetten i honom o. s. v. Jag bör likväl från dessa grofheter undantaga några, såsom baron Vegesack, baron Hierta, kapten Ekman, kapten Gillberg med ännu en eller annan, hvilkas namn jag förgätit. Dessa bemötte mig städse med all anständig aktning.
Dalkarlarne sjelfve voro ofta ganska oanständige. Gick jag till fenstret, lade posten utanföre an med musqvetten, tryckte af med sin träflinta, stod sedan och stack åt mig med bajonetten, ropande: kom hit din sate, kom hit din djefvul, skall du få, med mycket m§ra dylikt. Dock märktes tydligen, att de äldre sälla» yttrade dylika oanständigheter, utan var det merendels unga pojkar, hvaraf åtminstone halfva truppen utgjordes. Ofta i synnerhet mot slutet visade de äldre snarare ett slags medlidande och tvifvelsmål om rätta sammanhanget; de klappade på dörren (posterne nemligen) i synnerhet om nätterne, begärte få komma in och hålla mig sällskap, då de hörde mig gå på golfvet fram och tillbaka. De frågade mig hvad jag gjort, sade rent ut, att de började se att man dragit dem vid näsan; de begärde ofta drickspenningar, och då jag stundom gaf dem, frågade somliga, om de ej fingo gå bort efter dricka, och jag ej ville dricka med dem, och funno underligt, då jag sade dem, att såsom poster och mina bevakare vore sådant dem ej tillåtet. Stundom begärde de få komma in till mig och för mig sjunga dalkarlsvisan med många flera tokerier, som jag nu ej kan allt mig påminna. Jag gaf mig dock sällan i tal med dem och påminte dem alltid, att sådant ej var dem tillåtit. En ganska beskedlig gubbe sade mig en gång, att han och många af hans kamrater voro ganska miss-
Källa: Project Runeberg ·