Sida 135
135 FLYTTNINGEN TILL KALMAR.
vice landshöfdingen, öfversten och riddaren baron Köhler d. 9:e nov.; min hustru ankom den 15 nov. 1790.
Jag är nu oändeligen nöjd med detta lugn. Jag tackar Gud och vördar dess försyn, som så underligen, så nådeligen fört mig hit genom vägar fulla af faror. Jag är smickrad af den välvilja och bevågenhet, hvarmed jag af länets invånare bemötes och mitt bemödande är och skall bli att med rättvisa och mensklighet söka göra mig deras vänskap förtjent. Jag är innerligen glad att ej känna den minsta förebråelse i mitt inre, jag känner tvärtom alltid en glad tillfredsställelse, så ofta jag erinrar mig varit emot krigets början; ty hvad äro frukterne af detta kriget (ehuru slutadt med mindre förluster än förmodas kunde) annat än rikets fördjupande uti en omättelig skuld; förlusten af 70 à 80,000 jordbrukare i ett folkfattigt land, oenighet, hat och ilska medborgare och stånd emellan till den grad att man med fasa ser en allmän förstörelse deraf beredas och ännu mer ett misstroende emellan konungen och «n stor del af dess tänkande undersåtare, som ännu kan medföra de olyckligaste händelser; detta allt har kriget, detta onödiga kriget gjordt och hvad hafva vi vunnit? Jo en så kallad sjelfständighet, som beror af vår fiendes behag och godhet, huru länge han vill tillåta oss skryta dermed, ty i verket har väl Sverige sällan varit mindre sjelfständigt än nu, utan alliancer, fordjupadt i skuld, tryckt af utlagor; flottan, den dyrbara och vackra flottan förstörd, arméen försvagad och fästningarne försummade.
Kalmar d. I5:e februari 1791.
M. Anckarsvärd.
Källa: Project Runeberg ·