Sida 72
II.
1789.
Jan. d. 5. Skref till baron Klingsporre följande bref:
»Nu gör mig penningebristen alldeles rådlös; jag flyr derföre till min barons vänskap och begär dess råd. — Jag ser å ena sidan det ansvar jag mig underkastar medelst bristernes ännu längre döljande, och å andra sidan, huru deras anmälande torde illa uttydas.
»Officerarne lida verkelig nöd, underofficerarne äro uti elände; gemene man både frys och svälter. — Till de senares aflönande har jag länat, så länge det varit möjligt; officerare och underofficerare ha fått intet, allt sedan de från sjön hem-kommo. Båtsmännen hade bort få deras släpkläder, men sakna dem ännu. Sjöartilleriet var nakot, då det från den sena sjö-campagnen återkom; skor, strumpor och skjortor, som dem varit lofvade, fås intet, och just häruti ligger orsaken, att folket sjuknar och dör, och om man fortfar att soignera dem på detta viset, så lärer icke många göra nästa års campagne. — Nu skall jag föda folket med proviant; inga spisar, inga kittlar att koka uti, inga flaskor, ingen ved, allt felar med ett ord.
»Nu borde flottans reparerande och iståndsättande vara under fullt arbete, men jag kan icke företaga det ringaste, utan tvärtom måste jag afdanka de få handtverkare här varit, emedan jag icke längre kan aflöna dem.
»Riksgäldskontorets obligationer har jag bjudit flottans credi-torer, men ingen vill taga dem, ty alla handlande visa bref från sine korrespondenter i Stockholm, att dessa sedlar der med möda säljas mot 16 pr:cts rabatte.
»Det är en sanning, min baron, att om denna tryckande penningebrist ännu något litet fortfar, så kan flottan icke nästa vår vara färdig, så tidigt hon borde vara det.
Källa: Project Runeberg ·