Med kungen för fosterlandet

1907

KUNG OSCARS DÖD OCH GUSTAF V:s TRONBESTIGNING.

OFFICIELLT.

Den stormäktigste Furste och Herre Sveriges, Götes och Vendes Konung, Oscar den Andre, afsomnade lugnt och stilla i dag den 8 december, klockan nio och tio minuter förmiddagen på Stockholms slott, till innerligaste och djupaste sorg och saknad för vår nu regerande Allernådigste Konung, Hen- nes Maj:t Drottningen, Hennes Maj:t Änkedrottningen, Deras Kungl. Hög- heter Kronprinsen och Kronprinsessan, Deras Kungl. Högheter Arffurstarna och de Kungl. Prinsessorna samt alla

: trogna undersåtar.

KUNGL. MAJ:TS

nådiga kungörelse ang. Dess tillträ- dande af Riksstyrelsen i egenskap af Sveriges, Götes och Vendes konung. Gifven Stockholms slott den 8—12. 07.

Vi Gustaf V, med Guds nåde, Sve- riges, Götes och Vendes Konung, till- bjude Eder samtliga Våra trogna un- dersåtar Vår synnerliga ynnest, nådiga benägenhet och gunstiga vilja, med Gud Allsmäktig.

Härefter har H. M. Konungen i stats- rådet behagat yttra:

I anslutning till de ord, Vi i Vår kungörelse angående Vårt tillträdande af riksstyrelsen uttalat, hafve Vi be- slutit att till Vårt valspråk antaga:

Med folket för fosterlandet.

Vid Kungabegrafningen

finnes ett fönster att hyra. Underrättelse Allm. tel. 11 34.

[EEE AR een

60

FOLKET OCH DEN NYA KONUNGEN.

Ur pressens hälsningar.

Svenska Dagbladet 9/12 1907.

”Konungen är död, lefve konungen!” — det är den gamla formeln för det ärftliga konungadömets anspråk på att stå höjdt öfver förgängelsens lag. Den är i våra dagar uttrycket för den blyg- samma tanken att en konungs frånfälle ingenting ändrar i statslifvets bestän- dighet, utvecklingen mot själfstyrelse har fört det med sig att folkens öden mindre än förr äro bundna vid dynas- tiska hänsyn och intressen. Så har den äfven i stort sedt frigjort dem ur hvarje beroende af ett tronskifte. De i tiden verkande krafterna fullgöra sitt värf utan att fråga efter den personliga viljan hos härskaren af Guds nåde mer än efter den hos en stats korade öfver-

hufvud.

Så har äfven Gustaf V format sitt valspråk. Han har lofvat samverkan med folket för fosterlandet. Det löftet ha andra svenska konungar aflagt före honom, om också formen varit en an- nan. Men det var då mera med tanke på folkets villighet och lojalitet än på dess själfbestämningsrätt. Denna senare är ett begrepp som först i nyare tid trängt så in i allmänna medvetandet att det ej låter sig afvisas som ledande statsprincip. Benämningen ”folket” har också väsentligt utvidgats, såvidt där- med afses den del af Sverges befolkning som har rätt att anses politiskt full- myndig. Den täcker nu hvarje ärlig sträfvan att genom arbetsflit på det ena området eller det andra bidra till sam- hällets bestånd eller förkofran. Till detta folk har den nye konungen att tränga igenom för att kunna infria sitt kungsord. Dess önskningar och behof har han att lyssna till för att finna den kurs hvarefter han bör styra.

Social-Demokraten 9/12 1907.

— — — Om smickrare under sådana omständigheter fylla kung Gustaf V:s öron med fagra fraser om att han mö- tes med folkets förtroende och glada förväntningar, så tala de i dag mot sanningen. Men han som alla bör ha rätt att i sin nya gärning dömas efter sina handlingar. Framtiden skall visa om Gustaf V i det fallet förmår att gå i sin faders fotspår: till ett bättre för- hållande med sitt folk, eller om detta är honom mindre av vikt än annat. Men kraven växa. Ätskilligt som ursäktats en äldre generation verkar från en yngre på helt annat sätt utmanande. Vi

gå i alla händelser fram mot den demo- kratiska republiken, som kungarna ge- nom en klok framfart kunnat fördröja, men icke avvända. Vi socialdemokrater ha som republikaner ingen orsåk att sörja, om den processen påskyndas av vederbörande själva. Men det blir deras sak. Det väsentliga är att folkets vilja så snart som möjligt blir högsta lag. Först då går statschefen i anda och san- ning ”med folket för fosterlandet”.

Hj. B—g.

Kungen? Hvarför kom jag att näm- na honom, och hvad har han här att göra? Förmodligen därför att jag är ganska konungsligt sinnad — det har jag af min mormor — och allramest därför att jag starkt tror på honom och på hans konungagärning.

Det kommer sig ' däraf, att jag för många herrans år sedan, då jag skräd- dade öfver det gamla Ladugårdsgärdet, för att på Lindarängen titta efter om det gamla smultronståndet var kvar, där jag i ungdomens tidigaste vår smorde kråset, i fjärran fick se en en- sam ryttare, som lät hästen gå som den helst ville, och som så småningom närmade sig mig. Jag blef nyfiken och intresserad. Snart var han inpå mig. Tyglarna hängde. och hästen tror jag, gick och betade. Det var kronprinsen! Med djupt grubblande, inåtvändt ut- tryck, och utan att se denna enda män- niska, som, utom honom, för tillfället fanns på hela den vida slätten, snud- dade han nästan vid mig.

Då tänkte jag: Kan han vara så in 1 helsike inåtvänd, då måtte han också ha något betydande inom sig att titta på och grubbla öfver, och då...

Hurrah, lefve den blifvande ko- nungen!

Carl Larsson.

KONUNG GUSTAF V