Sida 66
1910
STRINDBERGSSTRIDEN.
De fem raderna.
August Strindberg:
Låtom oss nu skåda mästerverket
från svenska skaldekonstens renässans 1890.
De fem raderna:
Jag längtar hem sen åtta långa år. (Vem har inte gjort det?)
I själva sömnen har jag längtan känt.
(Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!)
Jag längtar hem. (Vi ha hört det!)
Jag längtar var jag går — men ej till män- niskor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.
(Slut! Det är alltihop.)
Han längtar han! Skönt! Men inte till människorna, och detta sista måtte ha slagit an på fröken K., fastän hon uppger sig i tid och otid älska hela människosläktet, hennes force. Men an- taget att man icke har några fränder eller vänner därhemma att längta efter, så brukar ens längtan dock sträcka sig till det varmaste landskapet, par- ken eller trädgården, där man lekt som barn, icke ”lekt barn”, ty förställ- ningskonsten är ringa i barnaåren, hos normala människor åtminstone. Men författaren med sin berömda skönhets- dyrkan, han längtar bara till marken och stenarna.
Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar, som
.dock är en ingrediens i poesien.
August Strindberg.
Upptäckarhumbug.
— Kan man kalla Hedin en hum- bug då?
— Nej, inte direkt. Men hans oför- måga att skildra det han sett, och hans negativa metod att korrekturläsa och nafsa efter stora föregångare i stället för att giva positiva beskrivningar efter eget iakttagelsematerial, gör hans ar- bete söndrigt. Hans rysligt grundliga sätt att fotografera vindens spår i sand- högarna, och obetydliga vattendrags riktningar i väderstreck, fyller volymer med innehåll, utan att ge något riktigt begrepp om landet. Men däremot får man vissa falska begrepp, såsom att Hedin varit den förste som inträngt i Tibet och Lassa, och intervjuat Stor-
66
Laman (på vilket språk?). Han säger icke ut det direkt, men ger framställ- ningen den färgen som om så vore fallet.
— Har han inte upptäckt något nytt land då?
— Nej, varken Tarimbäcken, Lop- Nor (sjön), Gobi eller Tibet...
— Varför skulle stadsfullmäktige, skolungdom, riddarhus och Skansen trummas opp då?
— Fråga mikrocefalerna vid Opera- terrassen! Känner du inte Kiplings ame- rikanska nationalhymn? ”Var fräck! Var fräck! Så går du fram i livet!”
— Men finns det inga gränser för fräckheten?
— Nej, den är gränslös som okun- nigheten, dumheten och den moraliska fegheten!
— Vilket ' upphöjt exempel för den växande ungdomen, som nu skall upp- fostras till mohikaner, nattvandrare och — spioner.
August Strindberg.
Strindberg sedd genom fjärrglas.
Strindberg har i någon av sina blå böcker kallat mig Sveriges dummaste karl. När jag hade läst boken till slut och lade den ifrån mig, började jag undra, om det ändå inte fanns en, som
vore nära på ännu dummare. Om två dumhuvud törna ihop, bör det åtmin- stone vara till muntration för de många kvicka.
Lå
Han leker med läror, som barn med heliga käril, och under tiden tror han, att han brottas med Gud. När hade han väl någonsin mod till en sådan idéstrid på ett ensamt rum, långt borta från människor? Ser man efter, finner man, att vad han brottas med, det är stock- holmare och en annan landsortsbo. = -
=
Allt går igen, som Strindberg brukar säga, och han har så länge plockat sön- der, att slutligen hela hans författar- skap mjölar sig. Allting blir ingenting. Runtomkring honom är det bara brända tomter. Där skall du påta och leta i askan, råder han, så hittas otrogna kvinnors hårnålar och brevlappar. Trä- den stå förbannade och torka, ty från dem ha barnen stulit frukt, och sedan ha de kastat skulden på oskyldiga. Hustrun stjäl hushållspengarna, ger barnen utspädd mjölk för att själv dricka grädde och bryter sig in i man- nens chiffonjé med sonens hjälp. Husan dricker upp buljongen och späder den med vatten och suger all must ur hem- met som en vampyr. Trotjänarinnan vid sin stickstrumpa är en tjuvkona. Det dalar ett grått regn av aska över de fördömda, som stappla mellan grus- högarna i detta Sodom, och sten ram- lar efter sten.
Verner von Heidenstam.
Strindberg är en fenomenal begåv- ning, med en rutten karaktär, en häp- nadsväckande blandning av titan, sfinx, vampyr och parasit. Likt schakalen föredrar han lik, men går över på le- vande, om de icke bitas. Ja, det är synd om honom! Man går förbi hans bostad här i Stockholm med en känsla av att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad. Och ändå sitter han där alltjämt och skriver, ensam med sitt hat, och förtäres dag och natt av avunden, värre än kvinnor av sin svart- sjuka. Ett blekt återsken från forna ljusare tider är den enda lager som smyckar hans silverhår. -
Mörkret har redan börjat att stiga omkring honom. Snart komma de svarta läderlapparna, och hjärtat kallnar. Då är det för sent att bikta. Sedan kommer domen. Skall Strindbergs kristendom gillas av hans domare. Stackars ödslige, ensamme pilgrim, som lever på rui-
Källa: Project Runeberg ·