Sida 80
PINGSTRÖRELSEN.
LEVI PETHRUS.
Såsom genom eld.
Lidköping, april 1907.
Elden faller med väldig kraft. I dag för åtta dagar sedan kom pingstdopet till några av vännerna här. O, vilken natt! Då föll elden på fem stycken. Guds ande manade mig att lägga hän- derna på en ung man, och strax föll Anden på honom så starkt, att han un- der höga rop föll i golvet. Det för- skräckte alla, som voro inne, ty man hade aldrig sett något sådant. Men o, vad jag jublade! Det är nu omkring tjugu, som ha mottagit andedopet. Bara etthundra till, och vi äro lika många som på pingstdagen. Vi stå nu som Israels barn stilla inför Herren... och vänta på att Gud skall låta de väldiga hindren vika och att han skall låta hela Lidköping och trakterna däromkring draga efter oss i ett hav av frälsning.
Levi Peihrus.
Lidköping, april 1907.
Satan ville fresta mig till att upp- giva allt... Efter dessa svåra strider har Gud på ett underbart sätt välsignat min själ. Har icke börjat tala med tungor ännu, men jag väntar varje dag.
Vi hade en afton bönemöte här, som -
varade närapå till nästa morgon, då kände jag en underbar kraft. Min kropp skakade nästan oupphörligt i ett par dygn, och jag gick som i ett rus av salighet. Flera hava nu börjat tala med tungor... I går var jag på en fest i metodistkyrkan. Sedan jag talat till den stora församlingen om Simson,
80
Apostlagärningarna, Kap. 2, v. 1—4.
frågade jag, hur många där var, som ville mottaga Andens dop. Alla reste sig ... Det är kraft hela världen frågar efter. Nu är talekonstens glansperiod förbi, åtminstone på de flesta ställen. Halleluja!
Levi Pethrus.
Närkesbladet 8 nov. 1907.
I Lidköping var det härligt. Broder L. Pethrus var brinnande i Anden.
Lidmans omvändelse.
Men åren 1915, 16 och 17 fortsatte en sällsam och okänd makt att konse- kvent bombardera mig med de faktiska uttrycken för föråldrade fornsemitiska moralteorier: lidande för lidande — sorg för synd — länk till länk i en kedja, som liksom förlängdes i det oändliga. Länkar som inte längre kunde lyftas upp till beskådande i några le- ende, intellektuella diskussioner! Nej, det var bojor och järnkedjor kring hän- der och fötter, ja, kring hals och midja. Och jag hörde rasslet av dem vid varje rörelse, och till slut flydde jag män- niskornas sällskap och samtal, för att de ej skulle höra dem och förstå, huru det var ställt med mig:
Att min tillvaro var en galärslavs!
Jag somnade med dessa kedjor på natten, jag vaknade med dem på mor- gonen, och under dagens ensamma vandringar ekade rasslet av dem i mina öron. Jag kände det stingande rycket av dem vid varje försök till flykt eller
När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med varandra. Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade farit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto. Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem. Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål efter som Anden ingav dem att tala.
SVEN LIDMAN.
förströelse. Jag orkade varken skriva en rad, tänka en tanke eller läsa en bok- sida. Jag var bunden med vedergäll- ningens kedjor och hölls under bevak- ning, innesluten i ett fängelse utan lås. Min själ upplöstes av ångest, och till slut sjönk jag samman i fullkomlig orkeslöshet.
Jag satt i mörker och dödsskugga, fången i elände och järnbojor, därför att jag hade varit gensträvig mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd. Han hade kuvat mitt hjärta med olycka. Jag hade kommit på fall och hade ingen hjälpare.
Då skedde undret.
Det var ej en mekanisk moralisk ma- skin av hjul, som krossade, av klingor, som sågade, av vågar, som mätte ut och mätte av — ingen automatiskt funge- rande rättfärdighetsmekanism, som mitt liv räddningslöst ryckts in i för att vär gas och styckas och sågas och stympas.
Det var ej en dödens Lag, men en livets Makt, icke järn och hjul, men ande och ljus, som jag nu stod inför.
Bortom vedergällningens isiga viss- het väntade en oanad verklighet: icke ödeläggelsens och förödelsens kalk, icke hämndens och vredens vin, men välsignelsens himmelska kalk och För- soningens eviga livsdryck.
Mannen, som vandrade i mörkret, fick se ett stort ljus, och över honom, som bodde i dödsskuggans dal, kom gryningen till en ny dag:
”Domaren själv trädde mellan och tog synden och domen på sig.”
Sven Lidman.
Källa: Project Runeberg ·