Sida 59
ROBERT BROWNING OCH ELISABETH BARRETT. 59
kunde ofvertala, ville jag det icke. Jag litar belt pa er . . . Hvad ni an har att saga inig, forblir er vanskap inin lycka och min stolthet. Afven om ni siiger mig att ni alskar en annan, skall clet forbli min lycka och stolthet att afven i detta afseende tjana er — sa vidt jag kan . . .
Pa detta svarade hon att hon ej forstar hnru han i samma andedrag kan tala om sin lit till henne och hennes mojliga kansla for en annan? Ty hade hon hyst en sadan, dk skulle han med skal kunnat forebra henne bristande arlighet. Och hon fortsatter:
Lat mig nu en gang for alia saga er, att iugen man nagonsin for mig varit hvad ni ar. Och vore jag sjalf en annan, d& skulle jag med gladje, stolthet, tacksamhet lata er lagga ert lifs lycka i mina hander. Nu kan jag blott framja den genom att hinclra er att skada er sjalf. Jag skulle kunna glomma min egen oviirdighet, i hoppet att min karlek skulle gora mig nagot mindre vardelos. Men min obotliga ohalsa ar nu det oofverstigliga hindret . . .
Han svarar att, ehuru han ej erkant for sig sjalf att han hoppats vinna hennes karlek, han dock — drifven af en oemotstandlig kansla, hvilken st&tt ofver bkde hopp och fruktan — stannat hos henne. Han bojde sig for hennes visshet att hindren nu voro oofvervinneliga, men han litade p& att hon skulle saga honom niir de ej mer voro det.
Jag befinner mig, fortsatter han, ej langre i min tidiga ungdona och det ar redan manga ar sedan jag var viss att aldrig kunna alska nagon kvinna — hvilket
På sidan nämns Robert Browning
Källa: Internet Archive · ·
