Sida xvii
Inledning.
XIII
nan (i stället för att, åtminstone till någon del, gå i arf till sonen Gustaf IV Adolf). Denna från konungafamiljens sida synnerligen liberala uppgörelse (Kongl. bref. d. 4 dec. 1792) var förknippad med en annan vigtig statshandling, nämligen instiftandet af ett offentligt konstmuseum (konseljprotokoll af d. 28 juni 1792, instiftelse-urkund af d. 16 oktober 1794), hvari tafvelsamlingen utgjorde en väsentlig del. Tanken på ett dylikt museum hade redan sysselsatt Gustaf III, ehuru han ej hann att sätta den i verket.
Dermed är den förberedande perioden i vårt tafvelgalleris historia till ända. Det hade blifvit en statsinstitution. Men innan vi redogöra för dennas öden, böra vi nämna något om beskaffenheten af det tillskott, som senast inkommit, nämligen Gustaf III:s egen samling.
Med allt sitt konstsinne var dock Gustaf icke specielt tafvelvän såsom modern, hans håg låg mera åt de plastiska konsterna, den sceniska inberäknad; h vilket dock ej hindrar, att den tafvelsamling, han sjelf anlade, är betydande nog i synnerhet genom dess nederländska, och företrädesvis dess flamska, beståndsdelar.
Den resa, han 1783 -84 företog till Italien, kunde, tänker man, hafva gifvit tillfälle till inköp af värderika italienska målningar. Men han köpte i stället antika skulpturverk. Den italienska afdelningen hade varit en svag punkt i hans föräldrars tafvelsamlingar och förblef så äfven i hans egen trots ett och annat enstaka förvärf. Egentligen är det blott två italienska målarskolor, som än i dag äro företrädda i Nationalmuseum genom ett nämnvärdt antal anmärkningsvärda originalarbeten, nämligen den naturalistiska och den sen-venetianska. Och detta förhållande daterar sig från Lovisa Ulrikas och Gustaf III:s samlingar.
Den franska skolan i Gustaf III:s samling har att uppvisa några arbeten af de samtida rococo-målare, som redan funnos rikhaltigare representerade i Tessins och Lovisa Ulrikas samlingar. Dertill kommer ett antal af något senare målningar, af L. J. F. Lagrenée, B. Gagnereaux, H. Tara val m. fl., hvilka bära prägel af den nyantika riktning, som genomgår den med Gustaf III samtida konsten i Frankrike och som särskildt tilltalade den antik-älskande konungen. Värdefullare är den del af hans samling, som utgöres af de holländska arbetena från 1600-talet. Den grupp, som Tessin och Lovisa Ulrika samlat, fick här en icke obetydlig tillökning. Såväl Rembrandt sjelf och hans skola
Källa: Internet Archive ·