Nina

12

var aderton år och inte hade något omdöme alls. Nej — vi voro bägge unga med vår tid, voro gröna tillsammans, mognade tillsammans och resonerade och lefde oss i förening till den smula förstånd vi nu ha. Därför är också ännu i denna dag vårt lif så innerligt gemensamt som det är. Men att tänka sig, att han kunde ha suttit och gäspat, när jag roade mig, och jag varit färdig att dö af ledsnad, när han njöt som mest intensivt — kära du, det hade ju varit förfärligt.

Och nu tror jag, att jag ungefär har sagt det jag ville säga. Och kommer du någon gång och förebrår mig, att jag inte har tänkt på dig, så svarar jag ärligt, att det har jag inte. Jag har inte tänkt på någon annan än min dotter och — kanske — litet på mig själf. Men inte mycket.

Min lilla Nina I Jag stoppar ännu täcket om henne hvar kväll och är den sista som får hennes godnattkyss. Inte förr än i förrgår tänkte jag på, att jag har en vuxen dotter. Nu tycker jag, att hela lifvet har blifvit annorlunda.

I natt låg jag och grät. Det hade