Nina

94

utan alt hon behöfdc skicka hvarken vagn eller jungfru med henne . . . Därefter försvann hon för att efter alla konstens regler aftaga sin pariserhatt, som var så beskaffad, att den blott talte den ömmaste och mest varsamma behandling. Hon sade själf, att det var »ett studium» både att få den af och på . . .

Ninas runda lilthatt gjorde henne icke mycket bryderi. Hon hängde den på hangaren i tamburen och slätade håret med händerna. Hans stod vid salongsdörren och väntade, att hon skulle gå in först.

»Nå — hade ni roligt i förmiddags tillsammans med den där Marek?» frågade han okonstladt svartsjukt.

»Förfärligt!» svarade Nina skrattande med öppet koketteri, i det hon snuddade förbi honom. Tillsammans med Hans var det inte frågan om att försöka vara bättre eller annorlunda än man verkligen var.

När moster Cecilia, sedan hatten ändtligen kommit i ro och lyckligt och väl hade hamnat i ett fridlyst hörn i sängkammaren, kom ned igen, hade Nina