Nina

55

— 'filta pulchrior !) gjorde, att jag fann dig onekligen halva rätt i ett par af de skäl du anförde mot mig och — i första ögonblicket — böjde mig för dem. Men när jag tänker närmare of ver saken, inser jag icke, att du — blott af det enkla skälet, att du en gång gifvit mig en ganska svår törn — skulle ha rättighet att göra manövern omigen och för andra gången beröfva mig mina chanser. Mitt fel att vara trettiosju år ämnar jag inte längre låta öfverväldiga mig, isynnerhet då jag funnit, att min jämnårige och gamle vän från den tiden vi bägge studerade i Leyden och Cambridge, konsthistorikern Vilhelm Marek, för ögonblicket uppträder som Xinas svurne och, efter hvad jag kan förstå, högst gynnade tillbedjare. Dylika puts, min kära Märta, kan ödet spela äfven de mest försiktiga och förutseende mödrar! Det har onekligen betydligt förvärrat mina utsikter, men ännu icke helt och hållet förstört dem. Och då jag vet med mig själf, att det icke finns något (utom alltså min ålder!) hvilket kan göra mig mindre acceptabel som Ninas man . . .