Nina

(>2

»Det som ni mest af allt i världen passar till, är att sitta och dricka kaffe i ett gammalt mörkbonadt kök med blått porslin på hyllorna vid ett smårutigt fönster, som vetter ut mot hafvet ...» Han hade inte så mycket som tittat upp, medan han talade, bara tecknat vidare. Och Nina hade heller inte sett upp. Hennes ögon lyfte sig jämt så mycket, att hon kunde se hans hand på papperet och blyertspennan, som skickligt gled upp och ned.

Nu var hon färdig, och för första gången såg Nina — klädd i en främmande och iögonenfallande dräkt — riktigt, hur vacker hon själf var. Det mörka håret, som under den styfva hvita linneduken bubblade fram öfver den låga pannan, näsan som var så bred mellan ögonbrynen och så rak som på en grekisk staty, de bruna ögonen och den röda munnen, den smala kindens duniga ljufhet . . .

»Är jag inte för blek till grönt?» frågade hon plötsligt ängsligt fröken Anderson, som hjälpte henne, i det hon fäste schalelten.

Fröken blir nog röd, när fröken