Sida 13
13
der en "fastelagsklädning" af blått taft. När man vet hvad som menades i gamla tider med fastelag *) , så finner man att denna drägt måste varit en art karnevalskostym och dermed visar sig då, att den unge Fursten icke uraktlåt att njuta af sin ålders nöjen.
Anekdoter om Gustaf Adolfs barndom saknas icke. Man kan läsa dem hos Fryxell och Cronholm , så ock hos Hallenberg. De peka alla åt samma håll , ett modigt sinne, man kan säga stormodigt, men med rättskänsla. Tidigt lät han förstå, det han visste att han var en Prins och att han ville blifva en krigsman. Han var en väldig ryttare och for gerna fram i sträckande ilfart. Vapenlekar voro hans nöjen, dock ej så, att studierna försummades. Konung Carl gaf sin son ypperlige lärare, och Prinsen blef, såsom Axel Oxenstjerna säger, "hållen till arbete, dygd och mandom." Hans Hofmästare var Otto Helmer von Mörner, en Brandenburgisk adelsman och stamfader i Sverige för den numera utgångna ätten Mörner af Tuna; den ännu fortlefvande ätten Mörner härstammar ifrån en hans anförvandt. Otto Helmer von Mörner var hofman och krigare, men bildad äfven genom studier. Han har i sina handskrifna anteckningar gifvit Gustaf Adolf det betyg, att den unge Prinsen "Herr Gustavas Adolphus, som då var i sitt femtonde eller sextonde år, icke mer ville låta tukta sig, utan mest höll sig till dem, som lemnade honom sin fria vilja med damer, kortspel och jagt samt andra krigsöfningar." Det kan man nog tro, att Gustaf
*) Jfr. Rydquist: Nordens äldsta skådespel i Witt.-Histor, och Antiqv.-Afead, Handlingar. T, XIX. 60 o. f?
Källa: Internet Archive ·