Sida vi
IV
sitt lefverne och hela sitt väsendes skick, "Iupsyn, i tal
och i seder \ tvingar menniskor att gifva sig. När man kommit något längre fram i U/vet, så att man känner att man befinner sig på den senare häl/ten , då växer förtroendet långsamt , men har den växten slagit rot , så låter den sig icke lätt upryckas. Och den kan slå rot, i mån som man lärer känna hvarandra. Vi känna hvarandra nu ofullständigt. De fieste ibland eder sågo icke mig under min förra tid i Upsala och jag icke dem; ickeheller kommer jag till eder oförändrad sådan jag var, då jag tog farväl af den sista ibland de generationer af Upsala studenter, med hvilka jag förr lefde och kämpade. Jag har aktat på verldens gång, månghundrade tankar och känslor, den ena intet lik den andra, hafva strukit fram och åter, genom hufvud och hjerta, såsom svallvågor, när jag har tänkt på Sveriges begge universiteter , på deras förhållande Ull hvarandra och till den svenska kulturen och när jag särskildt har tänkt på Upsala universitet och dess studenter. Jag har tänkt ibland annat på förhoppningar, som svika, och på irrsken, som blända. Jag är icke obekant med sådant. Desto större blifver&aktninjen, fastare förtroendet om det visar sig att hoppet icke sviker och att det som gladde ögat och värmde hjertat, när man såg studenterne, icke var ett irrsken. Och den jag fästat mig vid, honom öfvergifver jag icke lätt Jag kan tåla åtskilligt innan jag det gör. Jag vet att jag kan vara trofast Förtroendet kan jag icke gifva otvungen , men önskar så innerligt att tvingas dertilL Och den som är njugg på beröm emot andra, bör äfven fordra ett och annat af sig sjelf Man får ej begära mera ån man gifver. Förtroendet, som jag icke bjuder ut på
Källa: Internet Archive ·