Sida 140
140
stjärten stilla uträckt och förde på dess yttersta ände ett hvitt ägg, så stort som ett litet senapskorn. Jag hade min största fägnad att hela dagen igenom se denna flugan såsom min trägna följeslagarinna ofta tröttna upp förr än jag, särdeles om luften var kall. Hon var så varsam och rädd om sitt ägg, att hon ingalunda tordes släppa det från sig ned på renen, om han icke stannade och stod stilla. Så envis var hon att följa efter renen, att hon omsider tröttnade alldeles bort och föll af matthet ned på snöbergen, då hon kunde tagas med händerna, såsom om hon varit alldeles död. Men genast därefter, då hon allenast legat på snön och flåsat som ett trött bi, flög hon upp till nästa gröna läck, där hon hvilade sig vid pass halfannan minut, innan hon åter flög upp och började följa sin kära ren i hamn och häl efter. Ingen lapp visste, att dessa flugor voro vållande till renarnas kulor.
»Här kunde man med förundran skåda Skaparens stora mästerstycke: huru han värnat dessa flugor och gjort dem ludna, liksom lappen i sin mudd, att de icke måtte frysa ibjäl på dessa kalla nordländska och snöfulla berg; huru Gud tillagat en ymmnig föda för deras små ungar hela vintern igenom, den de få af renens varma blod, liksom ett foster i sin moders kved; huru Gud innästlat dessa usla kräken i vinterläger på ett så lämpligt sätt, då han satt dem inom huden och utom musklerna på kroppen, det är på ett ljumt ställe, där hvarken för stark värme eller köld finnes; huru Gud utkorat renens rygg därtill och icke dess sidor eller buk, att han ej skulle kunna lägga sig ned och sålunda klämma dem sönder; huru Skaparen däremot klädt renen med så täta hår, att intet kreatur fått dem tätare, hvaraf kommer, att då håren om sommartiden äro längst och skola gå af, alla stå upprätta på ryggen och lossna här och där från huden. När flugan då släpper ägget på renryggen, faller det, mellan de upprätta håren, ned på hullet. Där kläckes det småningom ut, såsom en liten gnet, hvilken sedan sakta gnager sig in, till dess den kommer mellan hull och skinn, där den omsider skall stanna. Just på denna
Källa: Project Runeberg ·
