Sida 153
153
Från en svensk landsort under Gustaf 3:s tid.
Under -det första årtiondet efter Gustaf 3:s uppstigande på tronen var sinnesstämningen i allmänhet, åtminstone inom Vermland, ganska religiös, fastän starkt uppblandad med vidskepelse och öfvertro. I de flesta hus gjordes ordentligt bön med husfolket hvarje afton. Gudstjänsten bevistades allmänneligen och flitigt alla helgdagar, hvilka den tiden voro mångfaldigt flere än nu. Samtalsämnena bland stånds- personer, som fått någon litterär bildning, hade som oftast en religiös riktning och voro antingen ett slags undersökning om rätta meningen af mörka bibelspråk eller hågkomster och citat ur andliga skrifter, sådana som biskop Spegels Guds verk och hvila, Olof Kolmodins Kvinnospegeln och dylika. |
De äldres förmaningar till ungdomen uppehöllo sig me-' rendels omkring den gamla, så ofta förgätna satsen, att guds- fruktan är vishetens begynnelse. Grofva eder ansågos höge- ligen- ogudaktiga, men brukades dock af mindre bildade människor, förnämligast inom militären, som med få undan- tag var i allt, utom sin tjänst och ofta i den, ganska okun- nig, hvadan man om 'en okunnig yngling brukade säga: »Han duger ej till annat än att kastas i knekthopen.> Några få funnos dock bland denna samhällsklass, som så högt af- skydde svordomar, att de aldrig tilläto sig en ed. Så fanns det en gammal humoristisk major, hvilkens högsta bedyrande var: »Jag vill aldrig väl» eller »Gud låte mig aldrig få räf, om» 0. S Vv. — Det grofva svärjandet aftog bland herrfolket, då det började anses oanständigt; fruktan för sällskaps-
> kretsarnas ogillande har ofta varit större än för Guds vrede.
Tron på spöken och trolldom var allmännelig, icke blott hos allmogen, utan äfven hos de mera upplysta folkklasserna, och om någon enda fanns, som ej delade denna tro, ansågs han för en fritänkare, en benämning, som väckte fasa hos
Källa: Project Runeberg ·