Tillbaka Read Runeberg

Skolungdomens sedliga uppfostran

Originalsida 51
Originalsida 51
Originalsida 50
Originalsida 51
50–51

Sida 51

medlar uppnåendet af det himmelska målet. Uppfostraren skall arbeta på att göra lagen med sin stränghet och dom öfverflödig, men han måste under detta sitt upp-fostringsarbete använda den.

Ingen verkligt förståndig menniska kan väl annat än djupt beklaga, att den falska humanitetssträfvan, som jemte så många andra strömningar, goda och onda, genomgår vår tid, härutinnan förvirrat begreppen. Begreppen blifva handlingar, och handlingarna bära frukter. Och frukterna af denna begreppsförvirring äro i olika gradationer olydnad mot föräldrar och allt slags öfver-het, förakt för allt hvad auktoritet heter, för lag och rätt, pockande på frihet att handla efter eget tycke, egen lust och egna lustar. Till dessa frukter kan man också räkna den litteratur, om hvilken talats sidd. 20 och 38. Den lägger an på de unga och bidrar, så godt den kan, till denna »humanitetsuppfostran». Enligt denna litteraturs åskådning är det »skråskilnad» att en lärare kallar sina lärjungar »du» och ett »ingrepp i tolfåringens personliga rättigheter» att hans far skickar honom ärenden. En sådan åskådning kan knappt förklaras på annat sätt, än att dess målsmän sjelfva äro offer för en förvänd uppfostran. De hafva aldrig på det rätta sättet fått lära att, såsom det grofkornigt men betecknande heter, »veta hut». Denna för hvarje menniska nyttiga lärdom bibringas ingalunda genom brutalitet, men lika litet genom flathet och svaghet från uppfostrarens sida. Jag anklagar med dessa ord icke dem, som lida af följderna deraf, att vår tids uppfostran är bekajad med sistnämnda lyten. Men jag anklagar denna uppfostran och dem, som för densamma bära ansvaret. Och jag skulle önska, att de många, som i tysthet bära denna anklagelse inom sig, vågade högt tala ut hvad de tänka.

»Den som spar sitt ris hatar sin son; men den som älskar honom agar honom i tid» (Ordspr. 13: 24) är ett gammalt vishetsord, som erfarenheten nog kommer att besanna, så länge verlden står. Hvarje försök att vara visare än Gud är ett farligt experiment. Det är förstås sant, att under »den gamla goda tiden» Ordspråksbokens

Källa: Project Runeberg ·