Sida 53
den meningen bota ondt med ondt, så kan man också säga, att vid uppfostran ’ondt måste med ondt botas’» (»Verdandi», femte årg. (1887) sid. 91).
Att den af många skäl klandrade slappheten i vår lagstiftning just i denna punkt sträckt sig äfven till skollagstiftningen är ett pedagogiskt missgrepp af mycket allvarsam beskaffenhet. I »Kongi. Majrts nådiga stadga för rikets allmänna läroverk» af d. 1 Nov. 1878 lyder § 49: b) sålunda: »Har lärjunge gjort sig skyldig till någon svårare förseelse eller genom fortfarande okynne och sjelfsvåld visat ofvan nämnda (lindrigare) straff vara utan åsyftad verkan, skall förhållandet anmälas hos rektor, hvilken eger att bestämma en till framkallande af den felandes ånger och blygsel lämplig näpst. Tillhör den felande någon af läroverkets fem nedre klasser, må rektor derjemte, om han med afseende på öfriga omständigheter pröfvar sådant lämpligt, kunna förklara honom för viss tid, som rektor bestämmer, vara underkastad kroppslig aga, hvilken i händelse af ny förseelse honom tilldelas.»
Häraf framgår alltså: 1) att endast rektor har rätt att tilldela eller bestämma om kroppslig aga; 2) att denna endast efter föregående varningar och mindre bestraffningar får tilldelas (jfr i) & 2) i samma § 49) och 3) att endast lärjunge i de fem lägre klasserna kan tilldelas kroppslig aga.
Jag kan tryggt påstå, att denna lagparagraf genom sin egen opedagogiska beskaffenhet stundom måste göra läraren till lagbrytare. D. v. s. läraren har att välja emellan att hålla en pedagogiskt oförståndig lag och således handla pedagogiskt oförståndigt, i strid mot sitt pedagogiska samvete, och att bryta mot denna lag och dervid handla pedagogiskt förståndigt, i öfverensstäm-melse med sitt pedagogiska samvete. Jag menar: i ett sådant dilemma kan läraren komma. Lärjungens förseelse kan nämligen vara af den art, att den kroppsliga bestraffningen, om den skall hafva åsyftad verkan, måste ögonblickligen meddelas.
Sjelf vet jag mig blott en gång hafva tvingats till
Källa: Project Runeberg ·