Sida 921
valkas, (okas hälft de ft ätten, hvaréft denne järnfänd finnes, f&fom vittne til malmhaltige bergs och gångars förft öring, men uti fjelf-va fanden lärer gula och fitfver forgäfves fökas.
Järnfänd af Tvart färg, med en fin fältfpats-fand inblandad, fin* nes til myckenhet uti fjön Sömmen i Öftergöthland och är tilkommen af en art fjelffrätften, fom är belägen nära intil fjöftranden och* innehåller en myckenket järnmalmskorn, hvilka genom fjöns fqvalpning ut/koljas, få fort ftenarten fonderfaller.
En myckenhet af en’fådan, ganlka tung, fvart järnfänd,/kall ock finnas uti Norra America, hvilken, fåfom gan/ke befynnerlig och fvår at upldfa famt reducera til regulus, be/krifves af Herr Horne uti defs Effiays conceming Iron and Steel, f. 3- 31.
Jårnfanderz, Se Sanderz.
Jårnfkinn fäges bränftålet hafva, då defs yta är betäckt med en tunn järnhinna och uti härdningen ej Hår fig, rent, utan behåller en fvart yta, fom kommer däraf at det under bränningen é) varit väl omgifvit med kolftybbe, och därigenom fått taga en tunn glödfpån, fom förorfakar järnhinna på ytan. Det famma händer om roftigt ämnesjärn inlägges til bränning. Se Järnets Hiftoria f. gy I.
Jårnfko, Jarnmula, fages vid masugnar, då något af tackjärnet under biåsningen fär/kar och fätter fig omkring forman, fom en hylfa, eller Nas, hvilken förhindrar bläftern och måfte borttagas , antingen med våld, fom dock kan vara farligt for forman j eller ock då öfver forman upfättes någon qvick och /kärande malm, fom vid ditkomften bringar denna järn/k-o at fmälta bort.
ocl ^
Jårnftenar kallas här i riket järnhaltige ftenarter, fom hos ty/ka bergsmän vanligaft få namn af Eifenfcbnjfftge, eller ftundom Éifenräumige, Eifenfcoweifige, och ej äro fmältvärdige. De kunna
Källa: Project Runeberg ·