Sida 9
ord slutar, skall vara begynnelseruna i det efterföljande ordet. Det förra förhållandet kallas utelemnande af Runor, och förekommer således inuti ord; det sednare förhållandet kallar man fördubblande eller återtagande af Runor, och det förekommer alltså vid början af ett ord.
Således finner man i förra hänseendet: ᚼᚾ i st. f. ᚼᛅᚾ (han), ᛏᚱᚴ i st. f. ᛏᚱᛁᚾᚴ (dreng = dräng, ung man); — och i sednare fallet: ᛒᚱᚢ : ᛅᚱᚦ i st. f. ᛒᚱᚢ : ᚢᛅᚱᚦ (bro ward), ᛅᚢᚴ : ᚾᚢᛏᚱ i st. f. ᛅᚢᚴ : ᚴᚾᚢᛏᚱ (och Knut), ᚢ : ᚴᛅᚱᛚ i st f. ᚢᚴ : ᚴᛅᚱᛚ, o. s. v. .
Betydelsen af åtskilliga Runor, synnerligast dem, som utgöra vokaler, är icke sällan ganska olika.
Runan ᛁ (Ís) svarar väl emot i och j, men har understundom ljudet af ä och e, t. ex. minn (män), mirki (märke), Kitill (Kettil), — af ei, t. ex. stin (stein = sten) Svinn> (Sveinn = Sven), — af æ, t. ex. nistir (næstir = nästa) — af y, t. ex. ifir (yfir = öfver).
Runan ᚢ (Úr), hvilken ock är konsonanten w, ljuder stundom som y, t. ex. sustir (systir = syster), — som å, t. ex. Kuna (Kona = qvinna), Uddr (Oddr = Odd), — som o, t. ex. gud (god), Thur (Thor), — som au, t. ex. Usbjurn (Ausbjurn = Asbjörn), — som ö, t. ex. duðr (död), Bjurn (Björn).
Källa: Project Runeberg ·