b0072
och kärlek till det goda, icke låta förklara sig ur naturkrafternas spel. De hänvisa till en renare källa och till en högre lifssfär än sinnesvärldens, och ju innerligare vi af dessa sedliga krafter äro gripna, dess djupare känna vi inom oss vår frändskap med den Evige och en underpant på vårt väsens oförgänglighet.
Vid randen af en graf, i kvilken stiftet af en älskad varelse blifvit nedsänkt, må vi fördenskull icke sörja såsom de, hvilka intet hopp hafva. Ett väsen, som kan tro och bedja, som kan förgäta sig själf för att uppgå i kärlek och omtanke för andra, och som ännu i sin sista stund känner de omkringståendes smärta djupare än dödens kval, ett sådant väsen bär evighetens tecken prägladt på sin panna, och för det är dödens port propyleerna till en högre verklighet än den, som våra jordiska sinnen mäkta att fatta.
Må vi därför fästa i vår hug, att ehuru vi icke mer med lekamliga ögon skåda henne, den älskade och begråtna, hvars jordiska omhölje här anförtrotts åt hvilan, så är hon oss likväl icke fjärnnan. De högre klarheter, som öppnat sig för henne, den härlighet, hon nu skådar och som bjuder henne att träda närmare och närmare all sannings och all godhets och all skönhets källa, aflägsnar henne dock icke från vår närhet. I andens värld mätas icke afstånden med våra jordiska mått. Den dragningskraft, som där verkar, är kärleken, och denna kärlek förenar henne ännu och alltid med dem, somhär voro henne kärast. Deras andliga välgång sakll varda hennes glädje. Hon är ännu i sin förklaring den tillgifna dottern och systern, den älskande makan och modern, den hulda vännen och vårdarinnan. Hennes blick
Källa: Project Runeberg ·