b0076
må skörda, efterlämna, som gåfva åt mänskligheten, den enda skatt af obefläckad mänsklig idealitet, som vårt jordelif har att förete. Kan man väl då säga, att de lefvat förgäfves? — Må vi då icke hellre fråga oss: huru skola vi rätt förvalta denna skatt, vi själfva, och göra den fruktbärande för Guds rike? Blott en, en enda, har lämnat barndomens vår bakom sig utan att äfven lämna oskuldens tillstånd och själens renhetsskrud. Det var han, som ålade oss, som vår egentliga uppgift här nere, att verka för och bedja om Guds rikes tillkommelse till jorden; han, som gaf oss förtröstan därom, att dett lif i synd och elände, som vårt släkte företer, skall kunna förvandlas allt mer till ett lif i kärlek och rättfärdighet. Men han uppställde som villkor härför, att vi åter skola ikläda oss barnasinnet, ty den, som icke undfår himmelriket som ett barn, han kommer aldrig därin.
Vid ett ålskadt barns graf må vi framför allt erinra oss dessa hans ord. Må det till ålder komna släktet framför allt betänka, att det lefver de döda barnen värdigt. Så sant som vi tro på ett allvar i lifvets och tillvarons oändligt stora skådespel, så sant som vi tro på oförgängligheten af det, som för oss är det enda af bestående vårde, nämligen det andliga och personliga lifvet, så förvissade må vi vara därom, att de kära hädangångna skåda med klarare blick än under jordelifvet in i våra själar, och må vi söka att i våra tankar och uppsåt vara värdiga deras kärlek.
Älskade Tyra! Genom döden äro vi icke åtskilda. Du lefver ej endast i dina föräldrars och vänners saknande och trofasta minne; du lefver också i vårt hopp om personligt återseende, och din jordiska död kan varda
Källa: Project Runeberg ·