Sida 4
Efter dessa inledande ord öfvergå vi till den förelagda uppgiften, i det vi göra början med vårt brödraland, der man gifvit det vackraste föredöme öfver huru sedlighetssaken kan bäst och med mesta framgång bedrifvas. Vid denna framställning skola vi hufvudsakligen begagna oss af de meddelanden, som vid det svenska kyrkomötet framlades såsom motivering till herr hofrättsrådet Widströms motion i ämnet.
—
Det var Kristiania presterskap som började kampen mot den af myndigheterna reglementerade prostitutionen. 1883 upptogs den äfven af Sedlighetsföreningen, af Arbetareföreningen samt af Qvinnoföreningen. Samma år höllos i Kristiania möten för husfäder, der ämnet med värme föredrogs. Omkring 1,400 män enades då om ett utlåtande, hvaruti de på det skarpaste ogillade den offentliga, reglementerade prostitutionen, såsom en "skam för ett kristet folk" och såsom otillåtlig då den, för att skydda mot sjukdom, tolererar synd. "Det är ej tillåtet göra ondt på det deraf må komma godt." Denna adress sändes till Kristiania biskop, hvilken med vann rekommendation befordrade den till Kyrkodepartementet.
Under åren 1884—1887 arbetade Sedlighetsföreningen ihärdigt medelst utgifvande af skrifter och mötens hållande. Föreningens föreståndare, regementsläkaren Aug. Koren, höll sedlighetsföredrag vid ynglingaföreningarne, vid Folkskollärarinneseminariet samt vid Gardemoens exercisfält. På uppmaning af redaktionen för Norges almanacka har han för denna skrifvit en kort, populär uppsats i sedlighetsfrågan under titel: "Et Varsko". Framstående prester höllo flera af föreningen föranstaltade aftongudstjenster, vid hvilka kollekter för arbetets bedrifvande uppburos. Till landets samtliga bok- och konsthandlare insändes uppmaning att biträda sedlighetsarbetet genom att motverka spridningen af orena böcker och konstverk.
Alla de mått och steg, som hittills blifvit nämda, åsyftade hufvudsakligast att inverka på allmänna opinionen. Samtidigt härmed uppbjödos alla krafter för att från lastens djup rädda enskilda individer. Till Sedlighetsföreningen hörande damer åtogo sig nämligen att uppsöka de fallna ej blott i deras boningar, utan ock på sjuk- och fattighusen samt i
Källa: Project Runeberg ·