Sida 229
PATENTERADE BRASTÄNDARE, 23 -
<Hon ska få sina braständare," sa jag henne, "men kan hon sen inte göra eld med dem, så bli de det enda arf, jag vid min död kommer att testamentera henne."
Och dagen därpå gaf jag henne mycket riktigt souveniren, men behöll själf bruksanvisningen till kvällslektyr. : När Kristin följande dag skulle tända en brasa med de patenterade tegelstensbitarna, kunde jag icke neka mig nöjet att se den gamla öfva sig i clownmimik och plastik.
Först tände hon eld på en af "Jönköpings parafinerade" och skrubbade tändstickan några slag mot tegelstensbiten, som hon försiktigtvis höll i eldtången, på det hon inte skulle bränna sina egna fem liljekonvaljebrytare.
Hon skrubbade den brinnande tändstickan så länge mot braständaren, att hon till sist hvästeifram något ogudaktigt och klatschade med -de andra fem, som om hon slagit kastanjetter.
Så tändes en ny sticka med samma resultat, men med ännu vildare klatsehningar. Nu reste hon sig, strök eld på ännu en sticka och upprepade för tredje gången experimentet. ” När denna sticka var till hälften utbrunnen, så att lågan började fladdra kring”Kristins fingrar, under det braständaren fortfarande förblef brandförsäkrad, trodde jag ett ögonblick, att människan skulle uppgifva sina vansinniga försök att i hast förvandla ett stycke tegelsten till ett Liljeholmens stearinljus, men jag bedrog mig. I stället fick jag i nästa sekund se den gamla, grinande af smärta, dansa balett rundt kring rummet med eldtången i ena hand, under det hon slog sina kastanjetthvirflar med den andra handen och deklamerade en improviserad prosabit, åt hvilken mörkrets makter säkert applåderade och ropade "da capo"!
AR SÅ / $ RR ;
Källa: Internet Archive ·
