Sida 50
stora Hafvet kunde stundom för mist och mörker ingen fara väjas på 10 alnar. Man seglade derföre på vinst och förlust, med kall blod bland tusende isberg så sorglöst, som skulle ett rent farvatn varit för handen. Solen uplyste väl då och då dessa bedröfliga trakter, men med en vid Norra Polen okänd sparsamhet. Ehuru solen äfven der vid 68 parallelen borde hela natten visa sig öfver synkretsen, så kunde hon dock icke en enda gång ses för de emot aftnarne upstigande dunster, ehuru ännu midnatten var ljus. Månen, som vid Norra Polen nästan oafbrutit meddelar sina lånta strålar, tyckes indraga sitt sken vid den Södra. Den tökna der herrskar är icke allenast förfärande med des mörker, utan ock vådelig med des fuktighet, som fäster sig vid tackel och rånåckar och ofta fryser till isklumpar af 24 lods vigt, hvilka, af egen tyngd, vid minsta väderkast losna, nedfalla och hota de på däck arbetande sjömäns hufvud. Sådane exempel äro väl icke aldeles okände vid Norra Polen. De Pagès har der anmärkt, att istappar af töknet tillskapas vid rå och tackel , men hvarken af den storlek eller fara, som blifvit af en Forster anteknad under des Polresa åt Söder.
Såsom den Norra Polen har sitt Norrsken, så har ock den Södra sitt Södersken,
Källa: Project Runeberg ·
